I gårdagens Svenska Dagbladet kunde man läsa om att barn och ungas psykiska ohälsa ökar, och att allt fler unga tar sitt liv. I artikeln menar man att detta kräver en bättre utbyggd elevhälsa, och att fler kuratorer och psykologer anställs.
Att barn och ungas psykiska ohälsa ökar, och att allt fler unga väljer att ta sitt liv är ju ett enormt misslyckande för hela vuxensamhället. Det här är en så viktig fråga att jag tycker att enkla, snabba lösningar bör undvikas i det längsta, och att man grundligt ska fundera på långsiktiga, hållbara lösningar.
Jag jobbar själv som psykolog i skolan, och ibland är jag inte helt säker på att lösningen på allt är att anställa fler. Om vi drar parallellen till klassrummet är det inte alltid att den bästa lösningen består i att anställa fler vuxna i varje klassrum. En mycket viktigare fråga är faktiskt vad de vuxna gör, och vilken kunskap de har. Att bara sätta in en assistent, kanske en ung, outbildad person, till Lisa som slåss, leder inte alltid till att Lisa slutar slåss. Hon kanske slutar slåss just när assistenten är i klassen, men hon får inte långsiktig hjälp i att finna sig tillrätta i skolan och därmed inte behöva slåss längre. För att kunna hjälpa Lisa att finna sig tillrätta i skolan behöver man kartlägga, analysera och ha en långsiktig plan för det man gör. Det är inte alltid en extra person leder till detta per automatik.
Likadant är det med elevhälsa tänker jag. Det behöver så klart vara en bra grundbemanning i elevhälsan, men ännu viktigare är faktiskt vad elevhälsan gör, vilken kunskap de har, och hur elevhälsans aktörer samverkar. Apropå samverkan tyckte jag det var trist att skolläkare inte nämndes alls i Svenskans artikel i helgen. Skolläkaren tycks bli en allt mer osynlig person för många som sysslar med elevhälsa, och detta tycker jag är en stor brist, så mycket psykolog jag än är.
Jag har de senaste 8 åren arbetat inom landstinget, inom barnmedicin och inom barnpsykiatri, och är det något de 8 åren har lärt mig så är det vikten av att inte glömma bort biologi och kroppen när man försöker förstå varför en del barn och unga har det svårt/mår dåligt. Ju längre jag arbetar och ju mer jag lär mig desto mer övertygad är jag om att det mesta hänger ihop och att vi behöver kartlägga hela individen innan vi kan sätta in rätt insatser. Rätt sällan handlar det om någon mår dåligt bara för att relationerna hemma brister eller liknande, utan nästan alltid är det ett växelspel mellan biologi/nervsystem, icke-stöttande omgivning, inlärningssvårigheter, trassel med kompisar osv, osv. Framförallt handlar det alltid om detta komplexa växelspel hos de barn som mår allra sämst, kanske just de som riskerar att ta sina liv. Här tycker jag att diskussionen mycket mer skulle handla om hur vi i elevhälsan samarbetar och korsbefruktar varandra inom våra respektive professioner, än att bara diskutera antal av en eller annan profession.Fick jag ha en egen önskelista för elevhälsan så skulle den se ut så här:
Skolläkare och skolpsykologer som har ansvar för rimligt många elever (det finns riktmärke om 500 elever per skolpsykolog).
Tid för skolsköterska, kurator, psykolog, läkare, specialpedagog och rektor att ses minst 1 gång per månad för att diskutera, konsultera varandra gällande de elever som behöver mest stöd/har störst svårigheter.
Tid att bjuda in specialister från BUP, habilitering, socialtjänst för att samverka och gemensamt diskutera vem som gör vad kring en enskild elev.
Tid att utvärdera de insatser som görs och kritiskt granska om insatsen ledde till någon förbättring eller om man behöver tänka om, som team.