Jag läser en artikel artikel på nätet om en elev som var så kallad hemmasittare. Hon säger att orsakerna bakom hennes skolfrånvaro var komplexa, men att det hon hade behövt inte var så komplicerat. ”Jag hade behövt hopp”, säger hon enkelt.
Jag tänker så ofta på det. Hur mycket vi vuxna kan påverka, åt olika håll. Ingjuta hopp. Eller ta död på hopp. Ingjuta osäkerhet inför framtiden, inför vad jag som ungdom faktiskt förmår.
Nu har vårterminen precis dragit igång efter jullovet. En ganska stor andel elever börjar sin sista termin i grundskolan och vet att nu stundar ett gymnasieval. Ett val som för många är lika med att ha en framtid, eller att inte ha någon framtid alls. Det är ju inte riktigt så svart-vitt, vet många av oss vuxna. Men för många av de unga som går i åk 9 som jag möter via jobbet, så är känslan just så. Får jag godkända betyg, kommer jag in någonstans? Kommer jag få en utbildning? Kommer jag få jobb en dag, så att jag kan försörja mig själv? Lite samma upplevelse möter jag hos de ungdomar som inte har klarat gymnasiet. Som har hoppat av, för att det inte funkade. Ungdomar som inte hängt med från dag 1, som kom efter direkt. Som kroknade under den stora mängden texter, prov, inlämningar osv. Allt kryddat med orden ”gymnasiet är frivilligt, så om det inte passar/funkar behöver man ju inte vara här”. Gymnasiet är formellt sett frivilligt, men i realiteten är det inte så. Utan en gymnasieexamen får du i princip inga jobb i det Sverige vi har idag. Att ha tagit studenten är nu för tiden en nödvändighet för att ha en chans på arbetsmarknaden. Det finns en mängd bra alternativ om du inte klarar gymnasiet, som folkhögskola och annat, men någon form av gymnasiebehörighet behöver du. Det vet de ungdomar jag träffar, som vandrar runt i ett ingemansland när gymnasiet inte funkade.
Jag jobbar ju som psykolog, och även om jag kan hoppas att jag påverkar lite, lite grann, så tänker jag att de som verkligen kan påverka är lärare och skolpersonal. Lärare har den stora förmånen (och kanske utmaningen vissa veckor..) att träffa elever över lång tid. Lärare följer med unga genom olika faser i livet, ser både trista måndagar och mer glittrande fredagar i slutet av maj. Ibland tänker jag på den stora makt lärare faktiskt har. Makt att påverka ungas syn på sig själva. Jag träffar allt för ofta på ungdomar som beskriver att de från personal i skolan fått höra att det inte kommer gå bra för dom. Att dom är körda, inte kommer bli något osv. Jag tänker att lärare som säger så känner vanmakt. Kanske kastar ur sig några förflugna ord för att liksom skaka liv i en ungdom som på ytan verkar skita i allt. Ungdomen som glider runt i korridorerna, kanske hånflinande när någon ber honom/henne att gå in på lektionen. Ungdomen som sitter längst bak och gömmer sig bakom håret där hon ligger över bänken. Ungdomen som missar att lämna in uppgifter, eller som lämnar in obegripliga uppgifter, omöjliga att läsa för någon annan än ungdomen själv. Ungdomen som börjar självmedicinera. Ungdomen som kallar dig hora och slänger igen dörren i ansiktet på dig. Alla de där ungdomarna man nu ska ta hårdare tag gentemot. Eller alla de där som sitter hemma i en genomskinlig dimma av depression, ångest och evigt online-spelande. Jag träffar de där ungdomarna. Jag ser deras ångest. Jag hör deras desperation i rösten när de frågar vad de ska kunna bli i framtiden. När de säger att dom redan nu vet att dom kommer bli uteliggare på en parkbänk. Dom som kanske bara är 15 år.
Jag tänker ibland på hur små, små ord av hopp och tillit kan vända människors liv. Att få höra av en lärare att ”jag tror på dig, jag ser ju att du har en gnista”. Eller kanske bara lugna ord av typen ”vi kommer hitta en väg för dig, det kommer ordna sig för dig, på något sätt”. Eller kanske ”jag ger inte upp om dig, jag kommer inte ge mig förrän vi hittar nåt sätt för dig att lära dig som funkar”. Jag tror på riktigt sånt kan vända negativ utveckling, ge en bas att stå på när hela livet gungar. Oftast ser man inte resultatet av de där orden på en gång. Ungdomen kanske vänder på klacken och svarar ”det var det töntigaste jag har hört”. Men i hjärtat landar det. Och blir som ett litet frö som slår rot. Och ur det där fröet kan ungdomen hitta den där lilla, extra kraften att kanske våga fråga hur hen ska göra för att klara den där skitsvåra svenskauppgiften.
Det behöver inte vara mer komplext än att ingjuta hopp. Tänk vilken mäktig grej ändå.