Tänk att du får ett barn. Redan från början när barnet kommer till dig känner du att det är nåt speciellt med just det här barnet. Du kanske har fler barn i din familj, men känner instinktivt, att med just det här barnet är det något extra. Barnet behöver dig så intensivt. Barnet skriker kanske mycket som bebis, har så mycket känslor i sin lilla kropp. Och ju äldre barnet blir desto mer känslor blir det. Det är affektutbrott och tårar och ilska och en dag hälsar ångesten på och stirrar er rakt ner i själen (för att citera Håkan Hellström). Det är ångest och raseri och tårar, och en massa glädje och entusiasm och nyfikenhet och lust. I en salig blandning.
Barnet blir ganska ofta missförstått. Omgivningen kanske bara ser en bråkdel av allt du ser. Ser ett glatt barn som skrattar med hela kroppen ena stunden, och i nästa stund har barnet blivit så argt och sparkar på bord och stolar. Ja, ja, såna är dom, barnen, får du höra. Eller så får du höra hur ditt barn läxas upp av släktingar och vänner. ”Så där får man inte göra”, ”du ska vara snäll mot din mamma”, osv. Inom dig gnager känslan. Det är nåt med mitt barn, han (eller hon) hamnar i så tokiga situationer hela tiden, och sen blir han (eller hon) så ledsen och förtvivlad. För du ser ju när barnet med jämna mellanrum bryter ihop i en liten hög och är så argtrött att tårarna sprutar. När barnet blir äldre kan självanklagelserna komma. ”Varför är jag så dum? Varför blir jag så arg? Ingen annan verkar ju bli så himla arg som jag blir. Vad är det för fel på mig?” Och du känner att detta barn måste jag tolka, detta barn måste jag skydda mot okunskap, bristande förståelse och antaganden om att ”det är bara att skärpa sig och bete sig som folk”. Mitt barn är inte som andra barn.
Så här har många föräldrar det som jag träffar. De är så nära sina barn, barnet är så nära föräldern. Föräldern puffar och puttar och försöker hitta lösningar och bär sitt barn. Dag in och dag ut. Reder ut konflikter. Torkar tårar. Förklarar sociala missförstånd. Försöker reparera en allt mer tilltufsad självkänsla. Vissa dagar får föräldern ta all skit, all frustration, kanske sparkar och slag. Nästa dag är det bara den här föräldern som får ett vettigt ord ur det numera tonåriga barnet. För barnet som skrek och grät, var glad och nyfiken omvartannat, utvecklades till en tyngd och ångestfylld tonåring. Livet gick inte ihop. Det blev för jobbigt och komplicerat med kompisar och skola och läxor och lärare och vikarier och idrott och matsal med 70 andra barn som alla äter fisk. Barnet kroknar och stannar hemma från skolan. Oron växer i föräldern. Det ÄR något med mitt barn. Föräldern söker hjälp. Men möts då inte sällan med en kafkaliknande förvridning av den verklighet föräldern lever i. Allt puffande, puttande, bärande, tolkas som att föräldern är överbeskyddande. Curlar (detta förbannade ord!). Vidmakthåller ångest hos barnet. Föräldern får höra saker som ”du måste se till att han kommer till skolan, det är skolplikt i Sverige”. Eller ”det är klart att han blir nedstämd när han alltid sitter med en skärm”. Eller ”klart du inte kan låta henne sova i din säng längre, hon måste ju bli självständig”. Och allt föräldern får med sig efter dessa möten är skuld och skam. Hon måste ju helt ha misslyckats. Barnet mår piss. Hon mår piss. Hela familjen mår piss. Och ingen tar hennes oro på allvar. Har aldrig gjort det. Hon måste ju helt ha misslyckats.
Men tänk om det är precis tvärtom. Att den här föräldern som kämpar och pratar och kommer med chicken nuggets av det rätta märket och köper speciella strumpor där sömmarna inte känns så mycket och är okey med att barnet (som nu är tonåring) sover bredvid henne fast hon själv sover rätt dåligt av det, tänk om det är föräldern som har haft rätt hela tiden. Som intuitivt har förstått att det här barnet behöver en tolk i en obegriplig värld. Det här barnet behöver en trygg vuxen som kan reglera ner honom när känslorna löper amok i hjärna och kropp. Det här barnet behöver någon som är ok med att hon bara äter chicken nuggets, framför sin skärm, för annars går hon sönder i den här obegripliga världen. Tänk om det är så. Och tänk om professionella inom skola, socialtjänst, BUP och hab bara kunde lyssna och tänka ”hon kanske har rätt”. Tänk om denna förälder skulle få känna att vi hör dig, vi finns här, vi ska hjälpa dig i ditt otroligt svåra uppdrag att bära detta speciella underbara barn genom livet. Vi ska underlätta för dig, vi ska avlasta dig. Vi ska lyssna på dig, på riktigt lyssna. Tänk om detta skulle innebära att föräldrar inte behövde bli sjuka av frustration, vanmakt och en känsla av att vara helt ensam i världen. Tänk om detta skulle innebära att föräldern kunde gå hem till sitt barn och känna ”det här klarar jag, det här klarar vi”. Tänk om detta skulle innebära att barnet då vågade sig ut lite mer, för barnet känner att föräldern är trygg och då kanske även barnet (som nu är tonåring) kan tro på att det finns trygghet utanför den här föräldern. Tänk så mycket snabbare läkning och tillfrisknande skulle gå då.
