Många påstår att vi lever i expertsamhället, och vi psykologer tycks få mer inflytande på människors liv än tidigare. Inte minst föräldrar vänder sig till ofta till psykologer och vill ha råd i sitt föräldraskap. Viktigt då att råden faktiskt blir hjälpsamma. Vissa dagar känns råden från mina kollegor mer stjälpande än hjälpande.
I dagens DN (26/9-22) uttalar sig barnpsykologen Jenny Klefbom om dagens föräldrar. Som så många gånger tidigare anklagas dagens föräldrar för att inte sätta gränser. I texten anklagas de även för att nästan söka konflikt med sina barn, att alltid utgå från att barn vill något motsatt föräldern. Inte lätt att navigera bland de där råden tänker jag.. Gott så, många experter drar mer eller mindre slentrianmässigt ”sätta gränser-kortet”, det verkar vara mycket populärt just när det gäller råd till föräldrar.
Sen kommer en del i texten som får mig att studsa. I texten kan jag läsa ”Om ett barn ljuger eller använder mycket fula ord så vet jag som barnpsykolog att det lärt sig detta av föräldrarna”. Kaffet fastnar i vrångstrupen. Har Jenny Klefbom verkligen sagt så här? Journalister är ibland bra på att skriva ihop längre, komplexa utsagor till mer slagkraftiga one-liners, och jag hoppas innerligt att så är fallet här.
Som psykolog som jobbat väldigt mycket med barn, och dessutom intresserat mig mycket för barns hjärnor, undrar jag ändå över Klefboms uttalande. I Klefboms värld verkar barn vara tomma käril som bara tar emot intryck från omgivningen, framförallt från sina föräldrar. Modern spädbarnsforskning har visat att barn i högsta grad är egna individer redan från födelsen, när det gäller temperament, nyfikenhet, förmåga att lära sig, osv. Barn utvecklas i högsta grad i växelspel med sin omgivning, och barnet själv styr mycket av interaktionen. De flesta barn lever också i en komplex värld, med äldre syskon, kompisar på förskolan (som också ofta har äldre syskon), informationsförmedling via tv-apparater, mobiltelefoner hos vuxna, löpsedlar utanför affären med mera med mera. Det finns kort sagt hur många möjligheter till influenser från omgivningen som helst. Även för ett så litet barn som kanske en 2-åring. Jag vet väldigt få småbarnsfamiljer som lever i ett vakuum där bara babblarna får spelas på iPaden, där inga låttexter någonsin ramlar in i ett litet barns öra eller där någons kompis inte plötslig uttrycker sig så där som man gör på tv. Kort sagt, influenser till kreativt språkbruk, inklusive svordomar, finns precis överallt i alla barns liv. Att påstå att ett barn som svär har lärt sig det av sina föräldrar, det blir faktiskt befängt.
Den andra delen i påståendet, om barn som ljuger, intresserar mig nästan ännu mer. För då kommer vi in på helt normal utveckling hos små barn. Någon gång runt 3-4 års ålder kommer många barn på att andra inte kan se och veta allt som barnet gör och vet (det här är det som är början på utvecklandet av theory of mind, en central kognitiv komponent som är grunden för mellanmänskligt samspel). Att komma på att andra inte omedelbart kan se och ha koll på allt jag som barn gör öppnar upp för en mängd möjligheter. Till exempel att ljuga om att det inte var jag som tog kakorna i burken i skafferiet. Ingen var ju där, ingen såg mig! Att inse detta, och testa att ljuga lite, är lika normalt i alla barns utveckling, som att bemästra cykling och vilja cykla själv, utan stödhjul. Att bemästra vardagslögnen (att vi inte säger till förskolefröken att hon har blivit tjock efter sommaren t.ex., för då blir hon ledsen), är en viktig del i den helt normala utvecklingen. De barn som brukar få problem under uppväxten är snarare de barn som inte har bemästrat de vita lögnernas konst. De brukar sticka ut och hamna i konflikt. Att påstå att barn som ljuger har lärt sig detta av sina föräldrar har väldigt lite bäring på det vi idag vet om barns utveckling.
Alla kan slinta med tungan och bli felciterade någon gång då och då. Denna text är inte avsedd att chikanera en kollega. Det som gör mig bekymrad på riktigt är vad som händer om texten i DN läses som någon slags sanning, kanske av personal inom socialtjänst eller förskola/skola. Och så möter dessa personer barn som ljuger och svär. Och tänker att här har vi föräldrar som inte gör sitt jobb hemma, detta verkar oroväckande. Det kan leda otroligt galet.
De flesta föräldrar gör verkligen så gott de bara kan, och som tur är påverkar föräldrar sina barn mycket mindre än vad vi ofta vill tro. Både när det gäller att svära, ljuga och att bli största allmänhet bra personer.