Ibland känns världen lite extra upp och ner. Som psykolog läser jag Psykologtidningen och följer deras konto på Instagram. Nyligen deltog jag i en konferens där jag föreläste om flickor och kvinnor med npf. Psykologtidningen deltog på samma konferens men rapporterade inget från min föreläsning. Gott så, det var många föreläsningar, mycket att bevaka. Jag blev dock rätt förvånad när jag i Instagramflödet efter konferensen ser att Psykologtidningen valt att dela ett uttalande från Clarence Crafoord, psykoanalytiker som deltog på samma konferens som jag. Crafoord citeras på Psykologtidningens Instagram-konto med orden: ”En ungdom med psykisk hälsa är glad, nyfiken och flexibel. Fast om ungdomen är lite för glad, nyfiken och flexibel, då kallas det idag för adhd och psykisk ohälsa”. Detta citat får stå helt oemotsagt, trots att Clarence Crafoord vad jag vet inte är någon expert på adhd. Och så sakteliga tycker jag att jag får bekräftat att vi nu är inne i ett skede i tiden där det tycks vara på modet att ifrågasätta och till och med tala rätt nedsättande om psykiatriska diagnoser och neuropsykiatriska diagnoser i synnerhet. Är vi inne i en backlash?
De senaste åren har det kommit fler och fler böcker och artiklar som lyfter frågan om psykiatriska diagnoser, och risken för överdiagnosticering. Christian Rück (som också deltog på Unga Vuxna dagarna) skrev boken ”Olyckliga i paradiset” 2020 där han ställer sig frågan om vi inom vården allt för mycket sjukförklarar normala tillstånd som tillhör livet. Att vi har tappat greppet om skillnaden mellan friskt och sjukt. Christian Rück lyfter särskilt upp diagnosticering av autism som ett område som löper stor risk för överdiagnosticering. Psykologtidningen hade en artikel i december 2022 med titeln ”Autism på modet”, och bara av titeln uppfattar man artikelns take home message. Vi sätter för många autism-diagnoser, och det slarvas med utredningar. I januari i år publicerar Dagens Medicin en artikel av läkarna Lena Nyberg och Linda von Paaschen med titeln ”Psykiatrisering ligger bakom psykiatrins haveri”. Även här lyfts åsikten att psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser sätts allt för lättvindligt och att normala tillstånd som tillhör livet sjukförklaras av sjukvården. I Nyberg/von Paaschens artikel går man nog allra längst, i slutet av artikeln kan man läsa meningar som: ”Psykiatrisering har lett till en syn på psykiska besvär som resulterat i att psykiatrisk sjukvård anses vara motiverad för den övervägande delen av Sveriges befolkning”. Det är en ganska magstark formulering som bör göra många oroliga om den stämmer. Den övervägande delen av Sveriges befolkning anses behöva psykiatrisk vård? Det låter ju verkligen inte klokt. Om man gör en enkel sökning på nätet av hur många som söker psykiatrisk vård kommer man dock till Folkhälsomyndighetens sida som har en tydlig tabell över hur många som sökte och fick psykiatrisk vård (inom både öppen- och slutenvården) 2021.[1] Enligt denna tabell var det 7% i gruppen 10-14 år och runt 8% i gruppen 15-24. I övriga grupper var siffrorna betydligt lägre. Så att säga att en övervägande andel av Sveriges befolkning får eller anses behöva psykiatrisk vård får nog sägas vara kraftigt överdrivet. Men det verkar generera klick att skriva att vi överdiagnosticerar och slarvar med utredningar. Och att jämföra adhd med att vara glad och flexibel är tydligen ett så intresseväckande uttalande att Psykologtidningen väljer att omdela det.
Jag vill vara tydlig med att jag uppskattar ATT vi diskuterar risk för överdiagnosticering och ständigt har en dialog om var gränsen går för funktionsnedsättning och lidande av den art att det kan klassas som psykiatriskt. Som utredare är det dessa frågor jag ständigt återkommer till. Och som vi alla behöver hålla levande. Vi vill inte ha en situation där människor som inte behöver diagnos får diagnos. Men. Jag är rädd för vad debatten just nu för med sig. Att vi hamnar i ett nytt dike där vi förstår mindre och mindre av de vi möter. Och jag vill vara tydlig. Jag har jobbat 20 år som psykolog, under nästan hela tiden med utredningar. Lågt räknat har jag gjort 40 utredningar om året. Under alla mina år har jag inte träffat någon patient som kommer och är ”lite för glad, lite för flexibel”. Inte heller träffar jag patienter som har lite allmän livsleda, har brustet hjärta eller en tillfällig existentiell kris för att man har valt fel gymnasielinje. Eller vad nu ovanstående experter egentligen menar det är för patienter som söker den där vården som inte behövs, på riktigt.
Jag träffar elever som inte går i skolan. Alls. Unga vuxna som inte klarar att få ihop sin vardag. Alls. Unga och äldre som inte vill leva. Unga och äldre som har ständiga tankar på döden, som känner sig misslyckade och missanpassade. Och då jobbar jag ändå privat nu för tiden. Jag får ofta höra att jag som privatpraktiserande bara träffar ”de lätta patienterna”. Herregud, brukar jag tänka, hur ser det då inte ut inom BUP och vuxenpsyk? Var är alla de här patienterna som söker för ”naturliga tillstånd som tillhör livet”? Jag träffar dom verkligen inte.
Jag träffar också många, många patienter som har sökt hjälp under lång tid. Fått behandling för ångest, för depression. Försökt öva på mindfullness, vardagsrutiner och beteendeaktivering. Men ändå inte blivit hjälpta. Kanske till och med mått sämre, känt sig ännu mer misslyckade, för att de inte ens lyckas vara ”duktiga patienter”. De där patienterna har ofta känt igen sig i diagnoser som autism och adhd. Men blivit avvisade av vården. ”Det kan det inte vara för du klarar gymnasiet/har vänner/har familj/valfri annan anledning”, får dessa patienter höra. Och så går åren och det psykiska lidandet ökar och vardagen kraschar så sakteliga ihop.
Och jag skulle önska att vi istället för att uttala oss raljant och hånfullt kunde lyssna på dessa patienter. Verkligen LYSSNA. Vi behöver inte alltid komma fram till att vi ställer diagnoser, men vi behöver göra kartläggningar av vad som funkar och inte funkar. Försöka förstå hjärnan på den vi möter. Rita upp en gemensam karta över hur den unika hjärnan samspelar med omgivningen och alla dess krav. Och i det skapa en förståelse för hur individen fungerar och vilket stöd individen behöver. Och kanske behöver vi ställa diagnoser. Kanske är både autism och adhd vanligare än vi idag tror? Vem kan vara så tvärsäker att vi bara säger att diagnoser ställs felaktigt på slarviga grunder? Jag kan det inte och jag skulle önska att hela mitt fält kunde präglas av lite mer ödmjukhet. Och respekt för de individer som kämpar varje dag för att få ihop sina liv.
[1] https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/psykisk-halsa-och-suicidprevention/statistik-psykisk-halsa/