16:e juni i år kom en dom i Högsta domstolen som klargjorde att en örfil från en lärare till en 7-årig elev ska ses som en kränkning och föranleder skadestånd (5000:-) till elevens familj. Domen var resultat av en överklagan från Svenljunga kommun där kommunen inte ville tillstå att örfilen var en kränkning. Som anledning till detta anfördes att örfilen var en ”reflexhandling” och att läraren bad om ursäkt efteråt.
Även om domen i sig är en framgång och glädjande besked, blir jag som psykolog, förälder och människa väldigt ledsen att läsa detaljer ur domen.
Vad har hänt? I domen kan man läsa att eleven och klassen hade fått lyssna på en saga i klassen (åk 1). Efter sagoläsningen blir stämningen ”stökig” i klassrummet, och eleven i fråga härmar ett specifikt ljud från sagan. Läraren säger till klassen att lugna sig, men eleven ifråga vill inte lugna sig ”trots att läraren sa till honom på skarpen”. Läraren tar då tag i elevens axlar för att få honom att sätta sig framåtvänd, varvid eleven blåser saliv mot läraren. I detta läge ger läraren eleven en örfil. Efteråt ber läraren eleven och hela klassen om ursäkt.
Så långt fakta i vad som har hänt. Sedan går HD in och klargör vad som ska anses vara kroppslig bestraffning, till skillnad från befogad kroppslig intervention (utifrån skollagens formulering om den ”tillsynsplikt” som skolpersonal har). Under punkt 15 i domen kan man läsa att ”I det aktuella fallet var situationen sådan att visst kroppsligt ingrepp var befogat. Eftersom S inte lydde hade läraren t.ex. fått ta ett stadigt tag i hans arm för att leda ut honom ur klassrummet i syfte att tillrättavisa honom i avskildhet.” Så uttrycker sig HD om hur lärare bör hantera elever med olika former av problemskapande beteende. Man ska ta ett stadigt tag i armen om en elev för att tillrättavisa eleven utanför klassrummet. Ursäkta, men på vilka grunder uttalar sig HD på detta sätt? Vilken pedagogik är det som har visat att detta är ett bra sätt att förändra problemskapande beteende? Är det kanske konsekvenspedagogiken som skvalpar runt i bakhuvudet på de jurister som har skrivit domen? Konsekvenspedagogik finns ju rätt ofta med som grundantaganden när vi pratar om barn med problemskapande beteende. ”Om vi bara säger till dom på skarpen, kanske tar i dom lite hårt”, så skärper de sig, brukar grundantagandet vara. Brist på konsekvenser, gränser är det som leder till problemskapande beteende, brukar också finnas med som ett grundantagande.
Jag tycker ibland det är spännande att byta ut huvudpersonen i vissa händelser, och se om vi hade tyckt likadant om det var en annan person. Ponera att det i domen hade stått att ”eleven hade glömt sin hörapparat hemma den dagen och hörde inte vad läraren sa till klassen, trots att läraren sa till på skarpen”. Hade HD fortfarande tyckt att läraren i detta fall hade haft rätt att ”ta ett stadigt tag i armen på eleven för att leda ut honom ur klassrummet i syfte att tillrättavisa honom i avskildhet”? Jag tror inte det.
Ponera att situationen hade inträffat på ett demensboende. Situationen hade då kunnat vara att patient A. hade spottat på personalen när personalen hade begärt att A. skulle gå och lägga sig. Tycker vi då att det hade varit befogat att ”ta ett stadigt tag i armen på patienten för att leda honom ut ur dagrummet i syfte att tillrättavisa honom i avskildhet”? Jag tror inte det.
Varför är vi så snabba med att tänka att just barn nog gör saker för att provocera, utmana och förstöra? Varför är vi så fast i att tänka att botemedlet är att ”ta ett stadigt tag i armen” och ”tillrättavisa honom i avskildhet”?
I slutet av domen kan man läsa om två justitieråd som var skiljaktiga till domen (som fastslog att örfilen var en kränkning). Det ena justitierådet uttryckte sig med följande formulering. ”Örfilen var en direkt reaktion på att eleven blåste saliv på läraren […]. Den syftade inte till att kränka S:s värdighet. Istället var det en oöverlagd handling som föranleddes av vad som framstod som en grov provokation. Detta får också ett barn i S:s låga ålder anses förstå..”
En elev på 7 år har alltså som mål att provocera en vuxen lärare, och bör förstå att spottande kan leda till att man får en örfil. Det känns som ett mycket sorgligt, mycket gammeldags resonemang.
Tänk om eleven har jättesvårt att sitta still. Tänk om eleven inte förstår ord som läses i en saga. Tänk om eleven har någon form av tics som gör att man gärna upprepar spännande ljud från en saga. Tänk om eleven tycker att skolan är fullständigt obegriplig och han inte förstår hur han ska bete sig för att passa in. Tänk om eleven har någon form av osynligt funktionshinder, som drag av ADHD, autism, språkstörning, generella inlärningssvårigheter eller liknande. Som cirka 5-10 % av eleverna i varje klass har. Tänk om eleven inte har fått rimliga förutsättningar att ta del av sagan som läses, inte har fått ett bemötande som gör att eleven kan komma till ro efter sagoläsningen, inte har landat alls i själva skolvärlden. Tycker vi då verkligen fortfarande att eleven bör förstå att när han inte lyssnar på läraren anses det som en grov provokation? Tycker vi då fortfarande att insatsen från läraren, den vuxne, den professionella bör vara att ”ta ett stadigt tag i armen och tillrättavisa i avskildhet”? Jag tror inte det.
Det är dags att skolpersonal och personal i våra domstolar utbildar sig kring elever med problemskapande beteende. Det finns mycket kunskap om elever som har svårt att finna sig tillrätta i skolmiljön, och bra metoder för att hjälpa dessa elever. En bra start är att utgå från devisen ”barn gör rätt om de kan” (myntat av barnpsykologen Ross Greene). När barn inte gör rätt behöver vi vuxna hjälpa dem på olika sätt så att de har förutsättningar att göra rätt. Hjälpen är väldigt sällan att ta ett stadigt tag i armen och tillrättavisa honom/henne.