Den senaste veckan har två olika artiklar publicerats i två olika medier (GP respektive tidningen ”Skolvärlden”). De två artiklarna tangerar varandra i sitt ämnesval. Den ena har rubriken ”Få stopp på allt hot och våld i skolan”, den andra har rubriken ”Därför klarar inte skolan att skapa trygghet”. Båda artiklarna tar upp ett mycket angeläget ämne. Förekomst av problemskapande beteende i skolan. Elever som slåss med varandra, elever som slår lärare. Hot, verbala utbrott. I artiklarna beskrivs en vardag där lärare t.ex. får en sten kastad i ansiktet, där personal blir slagna och sparkade osv.
Jag tror vi alla är eniga om att detta är en förskräckligt dyster bild och att ingen som kommer i kontakt med skolan vill ha det så här. När det kommer till teorier om orsaker till att det är som det är i skolan blir jag dock fundersam på artikelförfattarnas logik.
I artikeln ”Få stopp på allt hot och våld i skolan” radas det upp en mängd olika tänkbara orsaker. Bland annat beskrivs hög personalomsättning på skolor, inkluderingsiver där elever med särskilda behov placeras i en klass utan anpassningar, samt att elever idag möter fler olika lärare från tidigare åldrar än tidigare. Till listan på bakomliggande orsaker adderas även Lågaffektivt bemötande. Även i artikeln ”Därför klarar inte skolan att skapa trygghet” tas lågaffektivt agerande och ”lågaffektivt ledarskap” upp som misstänkta orsaker som har bidragit till en skola i kaos.
Detta är ju mycket intressanta tankar, och samtidigt ganska allvarliga anklagelser. Artikeln ”Få stopp på allt hot och våld i skolan” är skriven av 3 huvudskyddsombud på Lärarnas riksförbund som genom sina positioner har en hel del makt att påverka utvecklingen inom skolan och inte minst makt att påverka lärares inställning till hur man som skolpersonal bör förhålla sig till problemskapande beteende.
För mig som under flera år har arbetat med Lågaffektivt förhållningssätt inom olika verksamheter blir det mycket märkligt att lista Lågaffektivt bemötande som en bidragande orsak till hot och våld i skolan. Inte minst märkligt tycker jag den människosyn som framkommer i artikeln skriven av huvudskyddsombud vid Lärarnas riksförbund är. I artikeln kan man bland annat läsa följande mening: ”Denna metod har utvecklats i arbete med människor med ”problemskapande beteende”, ofta vårdtagare på olika institutioner. Det är oklart hur användbar denna metod är på ”vanliga” elever i skolan”.
I meningen ovan görs en tydlig uppdelning av människor i ett ”vi” och ”dom” som känns besynnerlig, speciellt när man arbetar inom skolans värld. I våra skolor går framtida nobelpriskandidater, framtida lärare, framtida tunnelbaneförare och framtida brukare på institutioner. Precis så komplext är det. Vi har inget facit på vilka som blir ”dom med problemskapande beteende” eller vilka som är ”vanliga”, dom allra flesta av oss är någonstans mittemellan. Individer med problemskapande beteende är ingen särskild ras som ska hållas åtskilda från övriga samhället, individer med problemskapande beteende är människor precis som du och jag. I en tillräckligt pressad situation kan de flesta av oss reagera med problemskapande beteende. Vi skriker när vi blir hotade, vi gråter när vi känner vanmakt, vissa av oss slår till någon annan, några av oss lägger benen på ryggen och springer, några av oss skadar oss själva. Det finns inget ”vi” och ”dom”. Bara människor i olika grad av stress. Lågaffektivt bemötande är bland mycket annat kunskap om hur stress påverkar oss människor. Och hur vi människor föds med olika verktygslådor. Vissa av oss föds med autism, vissa av oss utvecklar diabetes under livet. Olika fenomen som gör att vardagen blir lite mer mödosam, och som kan leda till att vi reagerar kraftigare på stress. Skolan av idag har definitivt behov av mer kunskap om hur stress påverkar oss, inte mindre. I detta arbete är lågaffektivt bemötande en viktig nyckel.
I artikeln ”Därför klarar inte skolan att skapa trygghet” gås en händelse vid en skola i Göteborg igenom, som slutade med att en personal fick sparken. Artikelförfattaren citerar rektorn på skolan (som fattade beslutet om att sparka personalen) som har uttalat sig om att personal borde ha agerat lågaffektivt, vilket i artikeln beskrivs som att ”backa undan och ge eleven utrymme”. Lite senare i artikeln hänvisas till samma situation och där beskrivs nu rektorn ha ”argumenterat för ett lågaffektivt ledarskap”. Det beskrivs inte mer tydligt vad detta skulle innebära, så jag utgår från att artikelförfattaren menar ”backa undan och ge eleven utrymme”.
Lågaffektivt bemötande/förhållningssätt är ett begrepp som har börjat leva sitt alldeles egna liv. Det börjar bli som viskleken snart, någon har hört något som kanske betydde det här, och så viskar man vidare något som har väldigt lite likhet med det som ursprungligen sas.
Vi är några stycken runt om i Sverige som nästan enbart arbetar med lågaffektivt förhållningssätt. Jag själv är med i nätverket Lågaffektiva psykologer som regelbundet träffas och kompetensutvecklar varandra just när det gäller Lågaffektivt bemötande. Utifrån min erfarenhet vågar jag säga att jag kan vad Lågaffektivt förhållningssätt innebär. Låt mig vara tydlig. Lågaffektivt förhållningssätt är INTE att vi bara står bredvid och tittar på när elever ger sig på varandra eller ger sig på personal. Lågaffektivt handlar BLAND ANNAT om grundläggande principer för hur vi som personal kan bli medvetna om hur vi dämpar konflikter när de väl uppstår. Bland annat genom att tänka på kroppsspråk, blick-kontakt och röstläge. Lågaffektivt bemötande är dock inte BARA att hantera konflikter när de uppstår. Lågaffektivt bemötande är en trestegsraket som består av följande:
1. Hantera
2. Utvärdera
3. Förebygga
Jag skulle säga att ett arbetssätt som på allvar ska kalla sig Lågaffektivt lägger tonvikten på de två sista delarna i trestegsraketen, nämligen utvärdering och förebyggande arbete. Vi måste gå in och analysera vad som hände när vi har haft en situation med problemskapande beteende. Vi som arbetar med Lågaffektivt förhållningssätt har flera exempel på hur en sådan kartläggning kan se ut. En bra början är att registrera när i tid situationerna uppstår. Några av mina kollegor har varit med och utformat en app som gör det enkelt att registrera i tid när eleven är på väg upp i eskalering och när eleven hamnar i kaos. Bara denna relativt enkla registrering ger många nycklar och ingångar för att se mönster och kunna börja nästa viktiga steg. Det förebyggande arbetet. Alla vi som arbetar i skolan vet att det bara är några elever som utmanar allra mest. Vi vet vilka de är. Det kommer inte som en blixt från klar himmel (vilket man lätt kan få för sig när man läser ovan nämnda debattartiklar). När vi vet vilka elever som har lättast att få utbrott måste vi arbeta mycket, mycket mer med att förebygga. Vi kan förebygga. Ofta är det så enkla saker det handlar om. Som att inte utsätta eleven för allt för många olika personer under en och samma dag. Som att ha organiserade rastaktiviteter istället för att utsätta elever för fri lek, vilket är något av det svåraste som finns för en del. Som att inte ha lekar i idrotten där någon riskerar att slås ut. Det är inte raketforskning. Det kräver inte enorma mängder med pengar. Det kräver att vi sätter oss ner och reflekterar och lägger upp en plan för hur vi vuxna kan ta ansvar och hjälpa eleven att behålla kontrollen över sig själv. Sedan kräver det i och för sig en organisation som fungerar med en tydlig ansvarsfördelning och rätt antal människor på rätt platser i organisationen. Där instämmer jag till fullo med artikelförfattarna till ”Få stopp på allt hot och våld i skolan”.
Men att beskriva lågaffektivt bemötande som en av de bidragande orsakerna till hot och våld i skolan blir som att kasta ut barnet med badvattnet. Vi är många som faktiskt kan vad lågaffektivt bemötande innebär. Vi är villiga att bidra till att skolan ska bli en plats där alla känner trygghet och arbetsro, både personal och elever. Släng inte ut barnet med badvattnet.