[% if (settings('key: blog.image')) %]
[% endif %]

Boktips, lika men ändå olika böcker

[% if (settings('key: blog.author')) %]
[% endif %]

Har ägnat mellandagarna åt att läsa de här två böckerna. ”Kidnappad hjärna”, av Miki Agerberg, och ”Hon kallades hemmasittare”, av Nadja Yllner. En bok om missbruk/beroende, en om hemmasittare/elever med problematisk skolfrånvaro. På ytan helt olika fenomen, men när jag läser de två böckerna slås jag över flera likheter. En likhet är att både individer med beroende/missbruk och elever med skolfrånvaro är väldigt utsatta grupper i samhället. Grupper där andra tycker och tänker mycket om vad som är fel. Inte sällan blir det en stor dos moraliserande. I båda böckerna beskrivs också bristen på systematik, och, tyvärr, bristen på vetenskaplighet. Beroendevård tycks i många år ha styrts av ideologi och godtycke. Insatser gällande skolfrånvaro får nog tyvärr också sägas styras rätt mycket av ideologi och det som aktuell skola tror är bra, just nu. I båda böckerna efterfrågas nationella riktlinjer, för att ge enhetlig vård/insatser, när böckerna skrivs finns det inte nationella riktlinjer inom något av områdena. När jag söker på nätet ser jag att det nu finns Nationella riktlinjer för missbruksvård (boken ”Kidnappad hjärna” gavs ut 2018), men fortfarande inga för skolfrånvaro.
Nadja Yllner tar upp behovet av nationell statistik för att få en överblick av skolfrånvaron, vilket ju känns som en mycket rimlig önskan. Ingen vet hur många elever som är hemma från skolan för att de inte klarar av att gå dit. Någon nationell statistik tycks det dock inte bli. I Yllners bok intervjuas både generaldirektören för Skolverket, och dåvarande utbildningsministern, och ingen av dem verkar tycka att nationell statistik är nödvändig. Det skulle innebära för mycket administration för lärarna, svarar utbildningsministern. Jag kan inte låta bli att undra hur mycket administration det kräver för varje enskild lärare att hantera elever som inte kommer till skolan, och sedan kanske behöva skjuta lite från höften när det gäller insatser, eftersom inga nationella riktlinjer finns..
Det som också är påtagligt likt mellan de båda böckerna är beskrivningen av verksamma ingredienser i bemötandet. För Nadja Yllners dotter Lova sker en gradvis vändning när hon möts av personer i skolan som är tålmodiga, ständigt ger nya chanser, och inger hopp. Tidigare har många insatser runt Lova präglats av press på olika sätt. Lova ska till skolan till vilket pris som helst. Så mycket krut läggs på det fysiska närvarandet, att stå utanför skolan, närma sig skolan osv. Detta ser jag ofta hända i de ärenden kring skolfrånvaro där jag själv är involverad. Det blir som en fixering kring att barnet måste ta sig till skolbyggnaden. Ofta blir pressen så stor att både elev och föräldrar nästan kraschar av anspänningen. När Lova får komma till ett sammanhang med personal som är vana vid problematiken och tar det LUGNT, hela tiden, då vänder det så sakteliga. I boken beskrivs också en sak jag ofta slås av. Lova kan i efterhand beskriva att hon själv var redo en dag, lite oförklarligt varför. Någonting hade hänt inom henne som gjorde att hon plötsligt orkade ta vissa avgörande steg. Detta ser jag om och om igen. Barn som inte kan lämna sitt rum på flera månader gör plötsligt en vändning, av egen maskin, och börjar kika ut från dörren. Vi måste våga lita på denna inre kraft hos eleverna. Ju mer vi pressar, desto sämre mår eleverna.
I boken Kidnappad hjärna beskriver flera före detta missbrukare/personer med beroende, hur de också hittade någon slags vändpunkt i sig själva. De var en dag redo att verkligen jobba med sitt beroende/missbruk. Personerna i boken beskriver vikten av att få träffa icke-dömande personer inom vården. Ett sammanhang där man kan komma i vilket skick som helst. Att bli bemött med känslan av att vara människa, inte bli skälld på, inte känna sig misslyckad för att ha tagit ett återfall kanske. Så självklart egentligen, och ändå vittnar nästan alla som deltar i boken om att detta inte alls är självklart. De har blivit utskällda, förmanade, uppfostrade. Med resultat att självkänslan sjunker ytterligare och hoppet kanske rinner iväg helt och hållet..
Om jag ska sammanfatta de här båda välskrivna böckerna så tar jag med mig följande:

  •  Vi måste jobba systematisk och ta till oss av de vetenskapliga landvinningar som finns inom området.
  •  Nationella riktlinjer och nationell statistik behövs.
  •  Press hjälper nästan aldrig. Bemötande är A och O, och bemötandet måste präglas av icke-dömande, värme och en känsla av hopp.
  •  Ha tålamod. Det vänder till slut för väldigt många, våga vila i det och följ med på resan individen själv gör.



En önskan inför jul