Det är mycket uppmärksamhet kring elever med problematisk skolfrånvaro just nu. Fenomenet uppmärksammas på olika sätt i media, nu senast i Aktuellt 190211. I programmet visas ett inslag om elever som inte kan gå till skolan. I studion får sedan en ”skolforskare” uttala sig om problemet.
Vi som skriver detta är väldigt tacksamma över att situationen för elever med problematisk skolfrånvaro uppmärksammas. Några av oss har personliga erfarenheter av hur det kan vara att ha barn som inte vill gå till skolan, några av oss möter varje dag föräldrar som berättar om sin svåra situation med ett barn som inte vill gå till skolan. Det är enorma kostnader på spel, både i mänskligt lidande och samhällsekonomiskt.
När ett sånt här komplext fenomen som elever med problematisk skolfrånvaro uppmärksammas är det dock av största vikt att diskussionen är saklig, bygger på fakta och vad som är verksamt för dessa elever. Vi som skriver denna artikel gav 2018 ut en bok som heter ”Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro”. I denna bok gick vi igenom både ny och gammal forskning om elever som har svårt att komma till skolan. Kort sammanfattat kan man säga att forskning och praktik kring fenomenet under lång tid har utmärkts av två delar. Dels har man pratat om att elever med skolfrånvaro har ångest, dels har man länge tänkt att det finns en koppling mellan hur elever har det hemma och att dom inte kommer till skolan. I vår bok går vi igenom nyare forskning och olika rapporter som har getts ut de senaste åren. I dessa rapporter är det tydligt att man behöver omvärdera den gamla ”ångesthypotesen”. Elever med skolfrånvaro stannar inte hemma för att de har ångest. De får ångest av situationen i skolan och stannar därför hemma. Varför ger situationen i skolan så mycket ångest för en del elever? Jo, för att det i denna grupp finns en stark överrepresentation av elever med olika neuropsykiatriska diagnoser, främst inom autismspektrat. Detta är det moderna, uppdaterade synsättet på hur man kan förstå fenomenet elever med problematisk skolfrånvaro.
I inslaget i Aktuellt 190211 visas just kopplingen mellan elever med egna sårbarheter och svårigheter att komma till skolan. En elev med egen autismdiagnos kliver fram och berättar inlevelsefullt om hur otroligt svårt han hade att gå i en vanlig skola. Denna elev berättar hur han kämpade varje dag, varje lektion tills han nästan helt gick sönder. Då fanns inget annat val än att stanna hemma. I samma inslag deltar även Ellinor Kennerö Tonner som dels är rektor för Källbrinkskolan i Huddinge, dels mamma till ett barn som inte klarade av att gå till skolan under ett år. När det var som värst ville Ellinor Kennerö Tonners son inte leva längre. Då fanns inget annat alternativ än att byta skola berättar Ellinor Kennrö Tonner i inslaget. Det som målas upp är elever som kämpar och kämpar och kämpar. Föräldrar som gör allt för att få sina barn till skolan. Tills det absolut inte går längre.
Sen kommer Martin Karlberg, experten. Han säger saker som att det är viktigt att bita ihop. Både för elever, föräldrar och skolpersonal. Bita ihop..? Men det var ju precis det som beskrevs i inslaget, att både elever och föräldrar biter ihop tills käkarna går sönder. Tills dom går sönder. Men detta är alltså receptet från experten i studion.
Martin Karlberg fortsätter sedan med att säga att det finns två kategorier av elever som stannar hemma, antingen är dom deprimerade eller så har dom ångest. Receptet för dessa tillstånd beskrivs vara någon form av exponering/träning (antagligen för ångesten), eller beteendeaktivering och samarbete med socialtjänst. Exponering..? Eleven i inslaget exponerade ju sig själv till den grad att han nästan blev sjuk..! Samarbete med socialtjänst..? För att se om det är något som inte står rätt till i familjen. Som i Ellinor Kennerö Tonners fall.. där hon gjorde allt som stod i sin makt för att få iväg sin son, men han mådde allt sämre..?
Det som helt saknas i det Martin Karlberg säger, är (som vanligt) kunskapen om funktionsnedsättningar, och hur neuropsykiatriska funktionsnedsättningar påverkar vardagen för elever. Martin Karlberg verkar fortfarande leva kvar i den föråldrade ”ångesthypotesen”, och åsikten att det är nåt lurt hemma i familjer som har barn med problematisk skolfrånvaro. Annars rekommenderar man inte åtgärder som går ut på att ”bita ihop”, träna sig tillbaka till skolan eller samarbete med socialtjänst.
För elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar finns det bara en sak som gäller. Anpassning av skolmiljön. Exempel på fina anpassningar visades faktiskt i inslaget i Aktuellt. Blommensbergsskolan i Stockholm har gjort precis det, och kunnat få tillbaka elever som stannat hemma länge. Men detta verkar ha gått Martin Karlberg helt förbi.
Vi behöver inte experter som på bästa sändningstid säger saker som att ”man måste bita ihop”. Vi behöver inte fortsätta med felsökandet i familjerna. Vi behöver en fördjupad kunskap och insikt om att vi människor är olika, och att vissa elever har särskilda behov som måste få bli tillgodosedda. Annars har vi bara ännu fler elever med problematisk skolfrånvaro under de kommande åren.
Maria Bühler, leg psykolog/specialist i neuropsykologi, VD Kogita Psykologi AB
Annelie Karlsson, specialpedagog, VD Funkkonsulten
Terese Österholm, leg psykolog, VD Österholm Psykologkonsult