Jag har den stora förmånen att få vara ute i olika verksamheter och prata kring hur man bäst kan bemöta barn och ungdomar som har olika former av problemskapande beteende. Jag utgår från det lågaffektiva förhållningssättet, som psykolog Bo Hejlskov Elvén har varit med om att föra in i Sverige. Ju mer jag är ute och pratar, desto oftare hamnar jag i diskussioner som rör makt och etik. Den senaste månaden har jag varit ute i flera olika skolor och har även blivit inbjuden att prata på ett SiS-hem (SiS = Statens Institutions Styrelse) för ungdomar som har hamnat rejält på glid. På SiS-hem arbetar man mer eller mindre med olika tvångsinsatser, och möter ungdomar som per definition egentligen inte vill vara där överhuvudtaget. Här har man alltså som personal ganska mycket makt, samtidigt som man arbetar med riktigt utsatta ungdomar, som kanske inte alltid har föräldrar eller liknande som kan försvara ungdomarna. Hur blir det när man som personal också ska medverka till utveckling, inlärning och förhoppningsvis förändring av tidigare destruktiva beteenden? I min värld borde man då ofta ställa inför det som kallas för ett etiskt dilemma.
Inom etiken brukar man prata om fyra grundprinciper:
- Godhetsprincipen; att göra gott, inte skada
- Likavärdesprincipen: alla människor är lika mycket värda
- Autonomiprincipen: alla individer har rätt att delta i beslut som rör individen
- Rättviseprincipen: fördela rättvist efter behov
Som personal inom skola, omsorg och kanske framförallt på olika statliga institutioner behöver man oftast främst fundera kring autonomiprincipen och likavärdesprincipen tänker jag. Om vi verkligen, på riktigt, tycker att alla människor är lika värda, då måste vi ju också på allvar lyssna till alla individers behov. Även de där behoven vi ibland inte förstår. Behov av att inte göra som gruppen gör ibland. Behov av att bli älskad och känna delaktighet, även om jag som individ kanske just nu visar mitt behov genom att skrika, slåss och spotta på dem som kommer nära. Ibland får jag höra talas om lösningar där man tycks tänka att vissa individer inte har samma grundläggande behov som alla andra. Där man tänker att individen/eleven/ungdomen ska befinna sig utanför all ”vanlig” verksamhet, för att individen har så mycket problemskapande beteende. Agerar man då som personal verkligen utifrån likavärdesprincipen? Jag tycker inte det alla gånger.
Autonomiprincipen då? Att som individ ha rätt till delaktighet i beslut som rör individen. I skolan tänker jag att vi ofta förbiser denna princip. Allt för ofta missar vi att göra eleverna delaktiga i beslut som fattas. Ibland involveras eleverna, men kanske inte fullt ut. Man har som personal kanske redan bestämt hur lösningen ska se ut, och så frågar man eleven lite mer ”för syns skull”.
På statliga institutioner, där samhället redan har bestämt över huvudet på ungdomen, ställs autonomiprincipen verkligen på sin spets. Här blir det ett tydligt etiskt dilemma. Hur efterlever man autonomiprincipen som personal samtidigt som ungdomarna är omhändertagna med tvång? Här blir ju risken för maktmissbruk stor. Sist jag var ute och pratade på ett SiS-hem hamnade jag och personalen just i en spännande diskussion om maktmissbruk. Vad är det egentligen? Är det maktmissbruk att efterleva regler som institutionen har bestämt bör gälla för att vardagen ska flyta? Inte egentligen, kunde vi enas om. Däremot är det maktmissbruk att som personal genomdriva meningslösa regler, bara för att man kan. Då agerar man inte etiskt som personal.
Det jag tror är viktigt när man arbetar nära barn och unga som har olika former av utmanande beteende, är att man håller den etiska diskussionen levande. Etik handlar ju inte om rätt eller fel, utan just om att väga för- och nackdelar, lyfta frågor och fundera kring hur just min/vår praktiska etik ser ut. Den praktiska etiken handlar om hur vi agerar i varje liten del av vårt arbete, allt från hur vi säger god morgon till dem vi jobbar med till vad vi faktiskt gör när någon agerar ut, slår oss, sparkar oss osv. Håller vi fast? Bältar vi? Släpar vi elever i armarna genom korridoren? Skäller vi? Vårt agerande speglar vår människosyn och vår etik. Så länge dessa frågor hålls levande känner jag mig trygg med att maktmissbruk inte breder ut sig, och att övergrepp inte begås. Om diskussionen inte alls förs, utan man kanske istället med tvärsäkerhet påstår att maktmissbruk aldrig förekommer, där känner jag mig mycket mer orolig.
På det stället jag var sist och föreläste hittade jag en helt fantastisk lapp som var uppklistrad på personaltoaletten. Det är den lappen som får vara dagens blogg-bild. Den fina lappen tycker jag sätter ord på de där etiska frågorna vi behöver ställa oss själva varje dag. Vi som har fått förmånen att få arbeta nära barn och unga som verkligen behöver oss.