Igår var jag på väg hem på tunnelbanan vid 8-tiden på kvällen. Mycket folk som det alltid är på Grön linje, oavsett när man åker på dygnet. Vid Slussen kliver en mamma och en kanske 5 år gammal pojke på. Han kliver på vagnen med tårarna sprutande ur ögonen, arg och upprörd som ett litet bi. Mamman sätter sig på en plats, pojken vägrar följa efter. Han ställer sig så bredbent som han kan, hytter med näven och skriker ”jävla, jävel-mamma”. Han är så arg, så arg. Så där som nästan bara 5-åringar kan bli. I mitt huvud svishar minnesbilder förbi av hur det var när jag hade en liten 5-åring som också kunde bli riktigt, riktigt arg. Svetten som rinner i armhålorna över att få en hel tunnelbanevagns blickar på sig. Vetskapen om hur vissa utbrott kunde utveckla sig. Stressen, paniken. Jag tittar på mamman och undrar vad hon ska göra. I den här situationen kunde man ju tänka sig olika scenarier. Säga till på skarpen ”så där säger man faktiskt inte” (uppfostran). Säga något hårt som ska få pojken att sluta ”om du säger så där en gång till får du inget lördagsgodis nästa vecka” (hot). Osv, osv.
Men mamman gör inget av ovanstående. Hon låter pojken hytta med näven några gånger till, sen tar hon honom helt sonika i knät och börjar viska i hans öra. Pojken är fortfarande arg, så arg, och säger med sammanbitna tänder ”du är så jättedum”. Men det syns att han börjar lugna sig. Efter ytterligare en stunds viskande förstår jag, och alla andra på vagnen, att mamman har viskat om vad pojken skulle behöva för att bli glad igen. Pojken, som ju inte alls viskar utan pratar högt så att alla vi andra kan få ta del av den spännande upplösningen, säger med sin 5-årsröst. ”jag skulle vilja kolla på film i sängen och musa”. Mamman pratar vidare om detta, och plötsligt är mamma och pojke inbegripen i en lustfylld, glädjefylld konversation om hur ”muset” kan se ut. Pojken vill ha varm oboy, vill kolla på en speciell film osv. Mamman verkar bejaka det mesta. När den lilla familjen kliver av vagnen är det två rätt nöjda, harmoniska personer som går ut i kvällsmörkret. På väg hem till film och ”mus”.
Och när jag promenerar hemåt mot min lägenhet tänker jag på hur många barn, större barn, som skulle behöva det där bemötandet. Det jag ofta får höra när jag är ute och handleder och föreläser är dock nåt annat. Så många vuxna berättar för mig om helt andra lösningsförsök. Att sätta hårt mot hårt, att inte ge efter. Att barn som är ledsna mest gör som de gör för att de vill ha uppmärksamhet. Och då beskriver de vuxna en rädsla för att gå barnet till mötes. En rädsla för att man liksom lär barnet att det är rätt att ”bete sig”, skrika, vägra gå in i skolan, osv. Minst en gång i månaden kommer begreppet ”manipulation” upp. Barn upplevs som manipulativa, beräknande när de har utbrott, kastar saker, slår sin resurs, osv. Och jag kan verkligen inte förstå var det där kommer ifrån. Vad är det för syn vi har på våra barn om vi tänker att uttryck för starka affekter, gråt, ilska osv, är tecken på manipulation, effektsökeri osv. Många gånger tänker jag att vi aldrig skulle tänka så om oss själva, eller om våra kollegor. Inte skulle vi tänka att kollega som börjar gråta på personalmötet bara vill ha uppmärksamhet. Eller försöker manipulera de andra? Inte skulle vi det? Och då undrar jag vad som händer i vår syn på barn, varför tänker vi att de är helt väsenskilda från oss själva, och har helt andra behov och bevekelsegrunder än vi själva?
Jag läste Petra Krantz Lindgrens fina bok ”Med känsla för barns självkänsla” för ett tag sedan. Hon skriver precis om det där. Vikten av att inse att barn är precis som vi, har precis samma behov som vi. Så enkelt är det faktiskt. Om vi börjar inse det på riktigt är det bara att gå till sig själv när man försöker förstå vad barn vi möter behöver. Och själv vet jag väldigt väl att när jag är riktigt arg-ledsen, som jag kan bli ibland, då är det empati, kärlek och förståelse jag behöver. Inte att någon ska berätta att jag gjort fel, inte att någon ska markera och inte att någon ska försöka uppfostra mig. Och jag lovar, det har ännu inte hänt att jag försöker manipulera eller bara ville ha uppmärksamhet.