Om man lyfter huvudet mot vinden som blåser i skolvärlden och lyssnar så är det ett ord som hela tiden svischar förbi just nu. Ordet är inkludering. Överallt pratas det om det, och det tycks finnas lika många tolkningar av begreppet som det finns människor i våra skolor. Inkludering är det nya svarta, inkludering ska vi hålla på med. Och det är ju bara att hålla med. Inkludering låter ju väldigt mycket roligare än exkludering. Men vad menar vi med inkludering? Och, den kanske viktigaste frågan, hur får vi till inkludering i praktiken?
I Salamancadeklarationen från 2006 slås följande fast: ” elever med behov av särskilt stöd måste ha tillgång till ordinarie skolor som skall tillgodose dem inom en pedagogik som sätter barnet i centrum och som kan tillgodose dessa behov”. Sedan detta skrevs har det varit en växande trend att särlösningar i skolan ska bort, och att de flesta elever ska kunna bemötas och tas omhand i den ordinarie undervisningen. Mindre undervisningsgrupper läggs ner på allt fler skolor, och nya modeller för anpassningar och särskilt stöd prövas.
Jag har varit ute i många så kallade mindre undervisningsgrupper. Det har varit grupper för utåtagerande barn, det har varit grupper för barn med långsam inlärning, det har varit grupper särskilt för elever med autismspektrumtillstånd, osv. osv. Några av dessa grupper skulle jag mer eller mindre beskriva som kvalificerad förvaring av elever. I en av grupperna minns jag särskilt en personal som uttryckte att fokus inte var på inlärning, utan på att bygga relation med eleverna. Man tar sig för pannan och tänker på all den forskning som har visat vilken skyddande effekt det är att klara skolan med godkända betyg. Särskilt för elever som har svårigheter i relationer och kanske blivit svikna av vuxenvärlden. Andra grupper jag har varit ute i har varit lysande exempel på specialpedagogik när den är som mest kreativ, problemlösande och upplyftande. Knivskarp struktur, anpassningar ut i fingerspetsarna. Elever med stora kognitiva funktionshinder som lär sig och utvecklas så att det gnistrar i luften.
Men nu ska som sagt allt fler av dessa elever in i den vanliga skolan, de ska inkluderas. Och i denna rörelse hörs tydligt två distinkt olika åsikter, en som starkt propagerar för att inkludering betyder att alla elever ska kunna gå i "vanlig klass", en som propagerar för att det måste finnas kvar särlösningar. De två olika åsikterna fick höras på ett fint sätt i det utmärkta programmet ”Lärlabbet” (Urplay) som idag hade just rubriken ”inkludering”. I den ena änden två brinnande, engagerade representanter för ”den vanliga skolan”, en rektor och en specialpedagog. De hade både jobbat länge med inkludering och visat att det faktiskt fungerar i praktiken. Rektorn lyfte fram vikten av att lärare får förståelse för eleverna de möter, och att de får tid att reflektera och utbyta erfarenheter sinsemellan som en av de viktigaste beståndsdelarna i inkluderingsarbetet. Specialpedagogen menade att det är viktigt att bli bättre på att kartlägga eleverna, och ställa frågor som handlar om när det fungerar för eleven, istället för att för ensidigt fokusera på svårigheter och problem. Den andra åsikten fick representeras av en representant för Autism- och Aspergerförbundet, som menade att elever med autism ibland har så specifika svårigheter med perception att vistelse i vanliga skolmiljöer blir för plågsamt, oavsett hur mycket man anpassar och försöker inkludera. För dessa elever måste det kanske fortfarande finnas särlösningar?
Och någonstans här befinner jag mig själv, när jag ska försöka formulera vad jag tycker i denna högaktuella fråga. Jag tänker att inkludering som princip är högst önskvärd och eftersträvansvärd. Jag tycker verkligen om den demokratiska grundtanken i att alla ska ha rätt att delta på sina villkor, och att omgivningen måste anpassa sig om någon har svårigheter som gör tillvaron lite knölig just för tillfället. Å andra sidan har jag som skolpsykolog sett förödande exempel på elever som verkligen inte klarar skolmiljön som den ser ut. Som börjar stanna hemma. Vars hela familj vänds upp och ner i förtvivlan över en ung människa som kommer längre och längre från delaktighet och gemenskap.
Jag tänker att kloka Ulrika Aspeflo summerar och knyter ihop diskussionen på ett fint sätt när hon skriver följande:
”Om vi istället för inkludering skulle fokusera mer på känslan av DELAKTIGHET, tänker jag att man skulle kunna se det på följande sätt.
En känsla av delaktighet uppstår när man:
räknas – att räknas innebär att någon upplever dig som viktig och det gör skillnad om du är där eller inte.
är behövd – då du betyder något för någon och kan hjälpa eller lyckas med något som någon annan uppskattar, känner du dig behövd.
förstår – för att känna sig delaktig behöver man förstå vad som händer och vad andra kommunicerar till dig, och gör du inte det så behöver du få saker och ting förklarade för dig.
kan och får påverka – när du får vara med och påverka och bestämma över det som är viktigt för dig, känner du dig delaktig.” (från Ulrika Aspeflos blogg)
Kanske kunde ovanstående ledord tjäna som riktmärke för en god undervisningsmiljö för alla, och så kunde man ägna mindre tid åt att debattera kring huruvida inkludering innebär att vara i stor klass eller finnas i ett mindre sammanhang?