Ungefär så tänkte jag när jag utbildade mig till psykolog. Jag hade någon slags fantasi om att jag som färdigutbildad psykolog skulle uppnå något nirvana-tillstånd där jag inte hade så mycket känslosvall. Jag skulle vara stabil, trygg och väl integrerad (så där pratade jag faktiskt med mina kursare på den tiden..!). Den idén har jag för länge sedan övergett, bit för bit, desto tryggare jag har blivit i min roll som psykolog. Idag ser jag mina känslor, och kanske främst ångesten, som ett av mina främsta verktyg. Mina känslor, och min ångest, signalerar till mig att något är fel/svårgripbart/värt att utforska mer i mötet med den jag sitter framför. Ju mer jag vågar lite på mina känslor, och på min ångest, desto mer information får jag om vad som behöver ske framöver i mötet med den andre.
Ångest är fortfarande ett begrepp som har en starkt negativ klang är min erfarenhet. Jag gjorde en snabb sökning på nätet idag av ordet ångest, och hamnade direkt på sidor som handlade om "panikångest", "ångestsyndrom" med mera. Allt skildrades som svårt, handikappande, i behov av behandling. Men det finns en annan syn på ångest. Ångest som ett grundläggande element i allt mänskligt liv. En av de för mig viktigaste böckerna under min grundutbildning var boken "Vardagens ångest" av Paul Moxnes. I den skriver författaren så här om ångest ".. ångest förknippad med frihet, ångest som en reaktion på möjligheter, ångest som konsekvens av att kunna och vara tvingad att välja, ångest som rädsla för icke-varandet, för döden, ångest som en känsla av svindel inför livets mångfald. Många menar att endast de mest okänsliga kan vara oförstående inför detta" (s. 11) Ångest som en helt oundgänglig del av livet alltså. Av att vara människa och möta andra människor.
Jag själv övar mer och mer på att våga stanna kvar i min egen ångest. Att inte springa därifrån. Att lyssna inåt och ta reda på vad den där gnagande oroskänslan i magen vill säga mig. För mig har yogan varit ett fantastiskt verktyg för att lära mig stanna kvar och utforska mina känslor och min ångest. Jag försöker yoga varje dag. En viktig del i min yogapraktik är att liksom checka av hur jag mår. Hur mår min kropp? Har jag ont någonstans, spänner det någonstans? Och hur mår min själ? Känner jag mig lugn, glad, utvilad? Eller känner jag mig orolig/ångestfylld/ledsen? Tidigare har jag nog mer försökt springa ifrån de där känslorna, de negativa. Jag har kanske jobbat lite mer, flytt in i någon tv-serie eller liknande. Sånt kan också vara skönt och avkopplande ibland. Men för mig ledde det till någon slags kronisk irritation och spänning i hela kroppen. I yogan pratar man mycket om det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet. Det sympatiska aktiveras när vi blir stressade eller reagerar starkt känslomässigt, som vid högre grad av ångest tänker jag. Hela vår kropp gör sig liksom beredd till strid då. Fight or flight. Cortisol och adrenalin pumpar runt i kroppen. Den ursprungliga anledningen till att vi har den här stressresponsen i vårt system är för att vi ska kunna springa iväg vid fara, eller försvara oss. Båda delarna har en fysisk komponent, det är meningen att vi ska få ut stressresponsen genom att röra vår kropp. Då bryts cortisol och adrenalin ner. Om vi inte gör detta, om vi istället bara blir sittande, kanske inte ens registrerar det där som pågår i vårt inre, då blir det istället en sån där diffus irritation/oroskänsla som jag beskrev ovan. Lite mer kraftfull yoga, typ Vinyasa-yoga, är för mig helt perfekt om jag har ångest som far runt i min kropp. Imorse vaknade jag och hade ångest efter en del möten från gårdagen som inte blev bra. Möten som ledde till missförstånd och konflikt. Då gjorde jag en serie solhälsningar i snabbt tempo, svetten började rinna och pulsen gick upp rejält. Och efter cirka 30 min kunde jag fysiskt känna hur den där gnagande ångest-oron hade försvunnit ur mitt system. Och jag kunde bättre få fatt i hur jag behövde agera för att rätta till dom där mötena från gårdagen som blev så fel. För mig blir detta återigen ett bevis på att jag behöver min ångest, att den leder mig fram i livet så att jag kan reflektera och fundera över vad jag behöver göra för att nå fram till människor runt mig. Men det bygger på att jag vågar möta min ångest, att jag tillåter mig att erkänna att jag har ångest vissa dagar, vissa stunder i livet. För mig är yogan en väg för att göra detta, men var och en behöver hitta sin väg tänker jag. En start kanske skulle kunna vara att vi börjar prata mer om vår vardagsångest? Om vi inser att vi alla upplever mer eller mindre samma sak blir det kanske mindre stigmatiserande och mer naturligt att prata, känna och leva med sin ångest. Då kanske vi alla kan hämta kraft i ångesten, istället för att i rädsla fly från den?
Referens: Moxnes, P. "Vardagens ångest", N&K 1991