När man arbetar utifrån det lågaffektiva förhållningssättet är det tre steg man behöver tänka på, för att verkligen få till det lågaffektiva arbetet i sin organisation. Vi behöver kunna hantera problemskapande beteende när det uppstår, vi behöver utvärdera vad som faktiskt hände och vi behöver förebygga för att situationen inte ska uppstå igen. Alla tre delar är lika viktiga, men min erfarenhet är att vi ofta fastnar på steg ett.
När jag är ute och föreläser eller handleder om lågaffektivt förhållningssätt i olika organisationer är det ofta själva hanterandet man vill diskutera. ”Vad gör vi när han kastar stenen på kompisen?” eller ”Vad gör jag om han tar saxen och hotar mig med den” är exempel på frågor som ofta dyker upp, inte minst när jag är ute och arbetar i olika skolor. Det är oerhört viktigt att vi har bra verktyg och vettiga metoder så att vi kan hantera dessa svåra situationer. Har vi inte det så riskerar vi att hamna i situationer som blir farliga för både de individer vi är satta att hjälpa och för personalen själva. Fasthållning är ett exempel på en metod som är direkt olämplig och dessutom farlig.
Men. Hanterandet räcker inte. Vi måste också komma vidare i våra organisationer, så att vi får till ett förebyggande arbete. Det här är enligt min erfarenhet mycket svårare, och blir lätt mer diffust. Vad är egentligen ett förebyggande arbete?
Förebyggande arbete handlar kort sagt om att identifiera risksituationer och försöka se vad jag som personal behöver göra för att situationen inte ska uppstå igen. Det kan handla om att se över mitt eget bemötande, se över elevens schema osv. Inte sällan är det t.ex. övergångar från en lektion till en annan, rast eller matsituationen i sig som på något sätt triggar elevens stress och leder till problemskapande beteende.
En viktig del i det förebyggande arbetet är arbetet kring anpassningar. Om vi har identifierat riskfaktorer blir ju nästa steg att anpassa rasten, övergången, matsituationen så att den inte behöver bli så jobbig nästa gång. Eller anpassa olika skoluppgifter så att de känns hanterbara. Ibland med hjälp av tekniska hjälpmedel så som dator, iPad eller liknande.
Just arbetet med anpassningar är ett av de svåraste områden att få till, är min erfarenhet. Att sitta själv som lärare och försöka få en bild av vilka behov eleven har och vilka anpassningar eleven behöver är ett grannlaga arbete som kräver både kreativitet, förmåga att tänka utanför boxen samt en hel del kunskap om vad det är som kan ställa till det i inlärningen för olika elever. Som skolan idag är organiserad är det dessutom ofta tungrott. Det ska fyllas i kartläggningar, för att ansöka om olika speciallösningar. Ansökan ska beviljas av rektor, som kanske gör bedömningen att det behöver ansökas om medel utifrån. Då ska det skickas iväg omfattande dokumentation, nya tilläggsutredningar (av skolpsykolog eller skolläkare) kanske måste göras, och plötsligt har det förflutit lång tid från att läraren upptäckte ett behov hos eleven, till att någon form av insats/anpassning kommer till stånd. Det är som att varje lärare och varje skola måste uppfinna hjulet varje gång, tänker jag ibland.
Men man kan ju också göra helt tvärtom. Nu i veckan var jag på öppet hus på Källbrinksskolan i Huddinge kommun. I denna skola har man lagt in anpassningar som standard, för alla. Vad betyder det då? T.ex. har de olika sitthörnor i varje klassrum (jag tog ett kort på detta, som jag har lagt upp ovan). Det finns chans att arbeta avskärmat i ett hörn, det finns chans att sitta i en sacco-säck, det finns chans att sitta vid en vanlig bänk. Tyngdvästar (vilket en del elever behöver ha på sig för att kunna fokusera och inte behöva känna av varje sinnesförnimmelse inifrån eller utifrån hela tiden) finns tillgängliga för den som vill. I varje klassrum finns ett ”SOS-kit” med stressboll, timstock, särskild sittdyna med mera med mera. Allas scheman är färgkodade och alla har mappar med olika färg för olika ämnen. Alla har tillgång till en iPad för att slippa papper och penna. Skolan utgår inte från diagnos, inte från ändlösa kartläggningar och utredningar. Utan mer från den enkla tanken om att den som har behov ska få det hen behöver. En elev kanske har behov av något specifikt en vecka, nästa vecka ser det annorlunda ut. Behoven förändras med anpassningarna och stödet finns där lättillgängligt och åtkomligt för alla.
Jag blev så oerhört glad när jag besökte denna skola. Det är ju så här vi måste jobba om vi ska få till stånd vårt förebyggande arbete. Att stoppa in anpassningarna från början, och över en hel skola är ju så oerhört mycket klokare än att för varje elev, varje gång börja från början och uppfinna hjulet om och om igen.
När vi får in stödet och anpassningarna i en hel organisation, på det sätt Källbrinksskolan har fått, då ökar vi verkligen möjligheten för att få till ett lågaffektivt förhållningssätt, på riktigt. Då kan vi börja jobba med hanterandet och bemötande, det där jag tror att många av oss som jobbar i skolan tycker är det riktigt spännande med vårt jobb. Ni vet, det där mötet mellan människor som är det eviga, fantastiska äventyret.