Jag skriver detta årets sista dag 2023. Jag tänker tillbaka på mitt jobbår, och funderar på alla pappor jag mött, och inte mött på min klinik. Främst gäller detta pappor i heterosexuella relationer, där det alltså finns en mamma någonstans. Det kan se annorlunda ut när det gäller samkönade manliga föräldrar.
Först är jag väl tvungen att säga något om ”inte alla män”, så att någon därute nu inte blir upprörd och tycker jag generaliserar för mycket. Jag har träffat några pappor som är så dedikerade, lyhörda, inkännande, som ständigt jobbar med sig själva. Ni vet vilka ni är, och jag har minnet av er kärt i mitt hjärta.
Men trots allt, om jag ska summera detta och de flesta andra jobbår, så är det jag möter i mitt jobb historier om att det ofta blir skav mellan pappor och barn i npf-familjer. Jag vet inte hur många historier jag har hört från barn och unga jag mött som ganska samstämmig beskriver upplevelser av pappor som blir arga, som skriker, som tar för hårt i armen, som ibland går över gränsen (och knuffas/slår). Observera att jag använder ordet upplevelser. För här finns en viktig kärnpoäng om vi framöver vill få till mer hållbara, energigivande relationer mellan barn och pappor, också i npf-familjer. Om du som förälder har ett barn med diagnosticerad eller odiagnosticerad npf (autism, adhd, trotssyndrom, språkstörning med mera), så har du också ett barn som av och till upplever tillvaron annorlunda. Inte på något psykotiskt sätt (även om det också kan förekomma förstås), men framförallt vid känslomässigt påslag. Vid känslomässigt påslag blir adhd-hjärnan ofta helt översvämmad av en stark känsla. Ilskan känns överallt, ledsenheten, förtvivlan. Man är bara känsla för ett tag. Sen går det ofta över ganska snabbt, och en del beskriver till och med hur de nästan glömt hur de kände för några minuter sedan. Vid autism har man ofta sämre förmåga att identifiera känslan överhuvudtaget. Man kan känna i kroppen (magont, hjärtat slår, tryck över bröstet), men det är inte alltid som autisten förmår uppfatta att ”nu är jag arg, ledsen, förtvivlad”. Sen kan känslan komma som en flodvåg och totalt skölja över autisten, med resultat att personen (ditt barn) får ett stort utbrott, ett så kallat meltdown. Har du en dotter sker mycket av de här känslomässiga stormarna mest på insidan, och det är inte säkert att omgivningen märker så mycket av det.
Båda de här tillstånden, att översvämmas av känslan i stunden, och att inte uppfatta känslan men få den som en rekyl en stund senare, upplevs ofta som skrämmande situationer. Barnet/den unge själv blir ofta rädd för sina egna känslor och upplevelser. Och alla barn och unga jag möter har fått många reprimander för deras utbrott. Tillsägelser (”lugna ner dig”), uppfostringstal (”det förstår du väl att ingen vill vara med dig om du skriker så där på en kompis”), rena utskällningar, och många, många barn med npf utsätts för olika grader av våld. Både i hemmet och i skolan. Fasthållningar, hårda tag i armen osv. Tillsammans kan man förstå att den här coctailen av egen oförmåga att reglera sina känslor och ett berg av tidigare händelser där man blivit tillrättavisad, gör att de här barnen ganska snabbt utvecklar en enorm känslighet inför hur de blir bemötta. När du som pappa kanske tänker att du bara talar med lite tydligare (högre röst) och vill berätta hur ditt barn måste göra för att hen ska klara sig i livet (vilket jag tänker är utgångspunkten för agerandet i 99 av 100 fall), då behöver du tänka på hur det landar i just ditt barns hjärna. Om hen själv är överväldigad av sina känslor och får upp massa minnesbilder av tidigare upplevelser, då har du ett barn som går i försvar, som kommer tolka det du gör utifrån utgångspunkten hos en rädd, försvarsinställd person. Hur brukar du reagera när du är rädd och känner behov av försvar dig? Man reagerar ofta inte på ett konstruktivt, moget sätt, eller hur?
Barn med npf behöver vuxna som själva kan hantera sina känslor. För det är lite som mun- mot-mun-metoden om du har svårt att andas. Du behöver andningshjälp från någon annan. Våra barn med npf behöver känslomässig hjälp från vuxna runt dem för att långsiktigt lära sig att bli bättre på att reglera sina känslor.
Är du rädd för att saker som att ”behålla lugnet”, ”hjälpa mitt barn att reglera ner sig” osv kan leda till att barnet aldrig lär sig några konsekvenser, inte får verktyg för att klara sig i världen? För jag vet att de allra flesta pappor gör det de gör av omsorg, av omtanke. Men vet du, du behöver inte oroa dig! Det finns mycket forskning på att så kallad modellinlärning är effektiv om du vill lära ditt barn goda beteenden. Om du visar att man kan lösa konflikter på ett lugnt sätt, blir du en modell för ditt barn. Är inte det fantastiskt? Och att behålla lugnet i stunden betyder INTE att du aldrig får sätta en gräns, ställa ett krav eller säga ifrån. Det får du, men inte när ditt barn är mitt i en känslomässig storm. Du måste göra det när ditt barn är mottaglig, alltså när hen har fått kontroll över sina känslor igen. DET är själva hemligheten.
Kära npf-pappa, om jag fick önska en sak inför 2024 så är det att du funderar på vad du behöver för att kunna behålla lugnet när nästa konflikt kommer i ditt hem. Vilken hjälp behöver du? Det bästa du kan göra för ditt barn är att ta hjälp själv för att reglera dina känslor. Det kan vara den allra bästa presenten du kan ge ditt barn under 2024. Varmt lycka till!