Även om man ibland kan få intryck av att allt går bakåt och blir sämre i skolan, så är det också mycket som går i positiv riktning. Under de senaste åren har det pratats mycket om tillgängliga lärmiljöer, vilket kan innebära allt från olika typer av kognitiva hjälpmedel till att se över hur vi bygger våra skolor och hur själva lokalerna är utformade. Allt för att optimera lärandet, inte minst för de elever som har olika former av svårigheter som t.ex. bristande förmåga till koncentration, intrycksallergi eller svårt med det sociala samspelet. Att tillhandahålla olika former av hjälpmedel som t.ex. tidshjälpmedel, bildschema för att underlätta känsla av struktur osv kan göra oerhört stor skillnad för många elever. Likaså att se över hela den omgivande miljön, att intryckssanera klassrum, se till att inte för mycket runtomkring pockar på uppmärksamheten osv.
Vi har även under de senaste åren uppmärksammat vikten av ett gott bemötande i skolan och hur stor skillnad det kan göra om vuxna runt elever försöker jobba på att bevara lugnet och hjälpa eleverna att reglera ner sig själva.
Ibland pratar man om att skolor är eller bör vara npf-säkrade (npf = neuropsykiatrisk funktionsnedsättning) som ett samlingsnamn för dessa olika anpassningar. Miljö, hjälpmedel och bemötande som tillsammans skapar bättre förutsättningar för elever med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.
Och detta är ju verkligen stora framsteg. Men detta räcker inte. Jag har under en ganska lång tid känt en stigande frustration kring något som verkligen saknas i ekvationen kring elever med olika kognitiva utmaningar (ibland kallar vi detta för t.ex. ADHD, autism, språkstörning osv). Idag fick jag hjälp att sätta ord på min frustration. En klok kollega till mig uttryckte det så här: ”vi har npf-säkrat miljön, vi har npf-säkrat bemötandet, men vi har fortfarande inte npf-säkrat själva pedagogiken”. Och där satte hon fingret på exakt vad som frustrerar mig.
Jag jobbar ofta kring elever med olika former av kognitiva funktionsnedsättningar, som t.ex. ADHD. Och alldeles för ofta är bilden just den. Att man har gjort olika anpassningar i miljön. Tänkt på stressbollar, särskild dyna på stolen. Kanske en skärm för att utestänga störande moment i klassrummet. Man jobbar med bemötande och kanske placering i klassrummet. Och ändå. Ändå får eleven med ADHD uppgifter som se ut ungefär så här: ”Välj ut en produkt du använder ofta i hemmet. Följ varans steg genom produktionen. Beskriv vilken inverkan produkten har på miljö och sociala förhållanden i landet där den tillverkas”. Typ. Eleven uppmanas söka information själv varhelst hen önskar. Lite stöd finns i en kursbok, med betoning på lite. Vad är det för fel på detta då, tänker kanske någon nu. Om eleven med ADHD har fått hjälp med avskärmning, har fått hjälp med sin bristande koncentration osv, då kan väl inte detta vara så svårt? Och då har man inte alls förstått vad ADHD är, egentligen. Förutom att ADHD innebär bristande förmåga till uppmärksamhet och ett ibland impulsivt beteende så är ADHD främst, på funktionsnivå, bristande förmåga till planering, organisering, självmonitorering och arbetsminne. Det man också kallar för exekutiva förmågor. Inte alla, men väldigt många individer som har ADHD har stora svårigheter med exekutiva förmågor. Ofta är det denna del av diagnosen som verkligen ställer till det i vardagen. Man får svårt med överblick av stora textmassor. Man hittar inte självklart en röd tråd. Man har svårt att organisera en stor mängd information. Och så kombinerar vi det med allergin mot att ha tråkigt som nästan alltid finns med vid ADHD. Den bristande förmågan att kunna motivera sig när något upplevs tråkigt. Att få en uppgift som är väldigt stor, komplex och utan tydlig struktur om du själv har svårigheter just med organisering, planering och struktur leder nästan alltid till att uppgiften upplevs som väldigt tråkig. Och då ger eleven upp.
Det är just här, i lärandets kärna, vi behöver sätta in de riktiga, gedigna anpassningarna. Det är i upplägget av uppgiften, graden av förväntan på hur mycket eleven ska kunna organisera själv, hur mycket eleven antas kunna söka information i en informationsvärld som fullkomligt svämmar över, som de riktigt viktiga anpassningarna måste göras. Annars blir det tyvärr ganska mycket fernissa som inte kommer åt själva grundorsaken till det som är svårt för den enskilda eleven. Men där är skolan i Sverige inte ännu upplever jag. Vi har kommit lång väg och det är jag mycket tacksam för. Men vi är lång ifrån i mål. För att komma ännu längre krävs att vi börjar förstå vad ADHD, autism, språkstörning osv är, bortanför bara de rena diagnoskriterierna. Vi behöver förstå vilka funktioner som är nedsatta och hur det påverkar de olika uppgifterna eleverna får sig tilldelade. Bara då kan vi börja prata om verksamheter som på riktigt npf-säkrade.