Nu har läsåret dragit igång igen och många elever är förväntansfulla inför ett nytt läsår. Många elever har också redan hunnit få ont i mage, huvud och kropp, och har redan börjat gruva sig för att gå till skolan. I många familjer kommer barnen inte iväg till skolan alls, efter flera års tidigare negativa skolerfarenheter.
Frågan om den problematiska skolfrånvaron kommer att diskuteras även detta läsår. Jag har hunnit vara ute och träffa en del personalgrupper runt om i skolsverige, och jag har även haft flera samtal med föräldrar som vill ha hjälp att få sitt barn att gå i skolan. Något som är lite nytt för mig den här hösten är att personal i skolan refererar till forskning om att elever som har problematisk skolfrånvaro har en hemmavarande förälder. Detta har jag nu fått höra från flera håll, både från personal och föräldrar (som i sin tur har fått höra det på olika skolmöten). Resonemanget tycks gå ut på att om eleven har en hemmavarande föräldrar så ökar det risken för att eleven ska utveckla problematisk skolfrånvaro. Något slags kausalt samband alltså, och jag tycker mig i diskussionen även höra en tanke om att lösningen kanske finns i att föräldern inte är hemma. Att hemmavarandet i sig utlöser och understödjer skolfrånvaron. Jag blev så nyfiken så jag var tvungen att ta del av vilken forskning man refererar till. Till slut hittade jag artikeln; ”Types and correlates of school non-attendance in students with autism spectrum disorders”, Totsika, V., m.fl. (2020).
Detta är en riktigt viktig artikel som jag hoppas alla som kommer i kontakt med elever med autism läser. Forskarna har försökt undersöka hur vanligt det är med skolfrånvaro i gruppen elever med autism, och även om man kan se några samband med variabler som familjekonstellation, utbildningsnivå hos föräldrar, vilken typ av skola eleven går i osv. Några saker slås otvetydigt fast. I England (där studien är gjord) har 17,3% av eleverna med autism skolfrånvaro mer än 10% under en månad. Att jämföra med 10,8% av hela gruppen elever. Detta är viktigt. Av och till ifrågasätts det om elever med autism är överrepresenterade när det gäller skolfrånvaro. Här är presenteras tydliga siffror som pekar på att ja, elever med autism har högre grad av skolfrånvaro än elever utan autism. Det är alltså något med att ha autism som ökar risken för frånvaro. I artikeln av Totsika, V. m.fl. beskrivs de kommunikativa svårigheterna, den sensoriska känsligheten med mera som några av de faktorer som bidrar till att skolmiljön blir extra utmanande för elever med autism.
Men hur var det nu med de här hemmavarande föräldrarna? I artikeln redogörs för fyra faktorer som korrelerar med skolfrånvaro hos elever med autism. Nummer ett är att gå på en så kallad ”mainstream-school”. Alltså att gå på en vanlig grundskola tror jag vi kan översätta det med. Nummer två är att vara äldre (elev), nummer tre att inte leva i en tvåförälder-familj, nummer fyra är arbetslöshet hos föräldrar. Det är nummer fyra som jag tänker har översatts till att ha en hemmavarande förälder. Men här blir det ändå lite lurigt tycker jag. För artikeln pratar om arbetslösa föräldrar, inte hemmavarande föräldrar. Hemmavarande kan man vara av många orsaker, inte minst detta pandemi-år då många arbetar hemma. Det är rimligt att anta att det är skillnad på om du är hemma som förälder på grund av arbetslöshet eller på grund av att du har ett fritt jobb som gör att du kan jobba hemma. Eller helt enkelt på grund av att du måste vara hemma för att du har ett barn som inte orkar gå till skolan. Vad är hönan och ägget då egentligen? Sen tycker jag nästan det är mer intressant hur just detta resultat tycks ha fått ett litet eget liv och lyfts fram i olika sammanhang, som en illa dold förklaring till varför barnet är hemma (det kanske har att göra med att en förälder är hemma, vilket kanske bidrar till att barnet också vill vara hemma). Den faktorn som korrelerade mest var dock att gå i vanlig skola. Det tål att sägas igen. Att gå i vanlig skola var den faktor som korrelerade mest med att ha skolfrånvaro hos elever med autism. Detta är i mitt tycke det viktigaste fyndet i denna studie, och stämmer överens med vad många föräldrar (och elever själva) har vittnat om i många, många år. Vanlig grundskola är helt enkelt dåligt rustad för att möta barn med autism och deras specifika behov.
Sen kan man ju alltid fundera på om det ändå inte är viktigt att också ta med de andra faktorerna. Det här med att leva i en familj med bara en förälder, eller föräldrar som var arbetslösa. Det korrelerade ju också, utan tvekan. Här blir jag väldigt pragmatisk. Jag tänker; vad kan vi påverka, vi som träffar dessa familjer som har barn som inte orkar gå till skolan. Kan jag påverka hur familjen ser ut, om föräldrar har valt att skilja sig eller ej? Mitt svar är nej. Kan jag påverka att föräldrar blir av med jobbet, kanske blir nedstämda och periodvis har mindre ork hemma för sitt barn med problematisk skolfrånvaro. Mitt svar blir även här nej. Jag kan fråga föräldern hur hen mår, jag kan erbjuda stöd om jag tror föräldern behöver stöd. Men jag kan egentligen inte göra så mycket åt hur förälderns arbetssituation ser ut. Det vi kan påverka är hur skolan ser ut för dessa barn. Det är där alla vi som jobbar i och kring skolan kan slå våra kloka huvuden ihop, försöka hitta nya, kreativa lösningar och inte ge oss förrän vi har kommit fram till en liten pusselbit som kanske gör det enklare för eleven att närma sig skolan.
Om vi alla ska orka med ett nytt läsår med elever som inte orkar gå till skolan tror jag det allra klokaste är att fokusera på det vi kan göra något åt, och fundera på vad vi egentligen vill om vi lyfter upp delar ur studier som indirekt lägger skulden på föräldrar. På vilket sätt tror vi att det gör nytta?
Referens: ”Types and correlates of school non-attendance in students with autism spectrum disorders”, Totsika, V., m.fl., Journal of Autism, 24(7), 2020