Jag åker med bilen förbi stålskeletten och byggkranarna som förvandlar lerig mark till Sveriges modernaste sjukhus. Nya Karolinska. Här ska framtidens vård bedrivas. Den mest avancerade vården. För några av de svåraste sjukdomstillstånden. På nätet läser jag om NKS, som det kallas. ”Karolinska universitetssjukhuset har ansvar för den högspecialiserade vården i Stockholms läns landsting. [..] Med högspecialiserad vård menas avancerad sjukvård som är särskilt resurs- och kompetenskrävande när det gäller medicinteknisk utrustning och sjukvårdspersonalens utbildning och erfarenhet.” Det låter fantastiskt och är en historisk satsning. På den somatiska vården vill säga. Somatisk som i kroppen. När något är fel på hjärta, lungor, tarmar, skelett osv. Då kan man i framtiden få vård vid NKS.
Och jag tänker på motsvarigheten till de allra sjukaste ungdomarna. De som är sjuka i själen. Detta diffusa, styvmoderligt behandlade organ. De ungdomar som mår psykiskt dåligt hamnar inte sällan på olika SiS-hem. SiS-hem är institutioner som tar hand om ungdomar som av socialtjänsten bedöms vara en fara för sig själv eller för sin omgivning. Väldigt, väldigt många av dessa ungdomar lider av psykisk ohälsa. Kraftig sådan. Många självmordsförsök, självmedicinering, misslyckanden i skolan. Uppbrott från den trygghet alla växande människor behöver. Övergrepp, trauma. Listan kan göras lång. Men kan väldigt ofta sammanfattas med orden ”psykisk ohälsa”. Allvarlig, genomgripande psykisk ohälsa. Man skulle kunna säga att dessa ungdomar till och med är ”särskilt resurs- och kompetenskrävande när det gäller miljöer som är lugnande och personalens utbildning och erfarenhet (min egen omvandling av meningen ovan)”.
Jag arbetar en del på några av Sveriges SiS-hem. Det jag har sett under min tid på dessa hem är väldigt långt från Nya Karolinska. Lokalerna jag har sett är slitna, minst sagt. Oändamålsenliga, skulle man faktiskt också kunna säga. Tunna väggar, trånga utrymmen, minimalt med möjligheter för ungdomarna att dra sig undan, få lugn och ro. Som psykolog med stort intresse för tydliggörande pedagogik (att göra tillvaron strukturerad och förutsägbar) tänker jag att många av ungdomarna skulle behöva kognitiva hjälpmedel som t.ex. tidshjälpmedel, olika former av bildscheman osv. Många av ungdomarna kommer från otrygghet och upplever otrygghet när de är placerade. Tillvaron är rörig, och allt som kan bidra till en känsla av förutsägbarhet måste vara bra för dessa ungdomar. Än så länge har jag inte sett särskilt stor användning av kognitiva hjälpmedel. Kanske beror det på en av de viktigaste punkterna. Personalens utbildning och kompetens. Jag träffar många fantastiska människor som jobbar på SiS. Med hjärtat på rätt ställe. Som verkligen vill väl. Men som inte har kvalificerad utbildning. Och faktiskt, det räcker inte att vilja väl när man jobbar med Sveriges kanske mest sköra, mest trasiga ungdomar. Som behöver högspecialiserad vård. Som på NKS. Fast för psykisk ohälsa. Personalen på SiS har inte sällan en nästintill omöjlig arbetsuppgift tänker jag.
Det är nästan som att vi skulle tänka oss en avdelning för hjärtsjuka patienter, som bemannas av bara undersköterskor. Inga hygienregler, personalen går rakt in på avdelningen i sina privata kläder, tvättar inte händerna. Stoppar händerna i öppna sår på patienter som nyss har hjärtopererats. Någon gång i veckan kikar en läkare in och försöker berätta lite för undersköterskorna hur de ska agera. Men när en akut komplikation tillstöter är läkaren långt borta, och kvar står undersköterskorna som vill så väl. Men faktiskt inte har en aning om hur man stoppar en inre blödning. Lite så är det på en del SiS-hem idag tänker jag. Där bor de sjukaste, de allra mest utsatta. De som ska ha högspecialiserad, högkvalificerad vård. Istället är facit att många som bor på SiS-hem blir sjukare och sjukare. Ibland går det så långt som i fallet ”Josefin” eller för Jasmine som Aftonbladet uppmärksammade. Ungdomarna ger helt upp och tar livet av sig. Sjukare blir man inte än om självmord är den enda utvägen. Om vi hade accepterat samma utfall av somatisk vård så hade i alla fall inte jag vågat söka vård när min kropp är sjuk. Då hade vi nog fortfarande använt metoder som blodiglar och fältskärare för att ”bota” sjukdom. Och då tror jag inte att vi hade byggt något NKS. Det går inte att tolka det på något annat sätt än att psykisk och fysisk ohälsa inte anses lika viktiga. För den fysiska ohälsan bygger vi NKS. När det gäller psykisk ohälsa godtar vi att ungdomar försämras och tar livet av sig. Det duger inte. Punkt.