Jag börjar tappa tålamodet nu. 2018 släpptes boken Lågaffektivt bemötande och problematisk skolfrånvaro, som jag skrev tillsammans med Annelie Karlsson och Terese Österholm. Redan när vi skrev boken var vi tre djupt bekymrade över den alarmerande ökningen av problematisk skolfrånvaro som vi såg från olika håll runtom i landet. Vi såg en tydlig koppling mellan neuropsykiatriska diagnoser och skolfrånvaro, men 2018 var detta fortfarande en inte helt okontroversiell ståndpunkt att föra fram. Skolfrånvaro kunde bero på många faktorer, och det var inte belagt att sambandet mellan t.ex. autism och skolfrånvaro faktiskt förelåg. Sedan dess har det tillkommit en mängd rapporter och även en ökande mängd vetenskapliga studier som mer tydligt bekräftar vår tes. Det finns ett samband mellan neuropsykiatriska diagnoser och skolfrånvaro. Senast nu i september kom Autism och aspergerförbundet med sin skolenkät för 2020, som åter kan visa hur skolfrånvaron fortsätter att öka bland elever med autism.
Ändå. Ändå händer så förfärande lite tycker jag. Ändå fortsätter jag att varje vecka få höra beskrivningar om elever med autism, inte sällan elever i lågstadiet, som inte klarar av att vara i skolan. Som utvecklar ångest, får stora utbrott eller blir inåtvända och deprimerade. Och föräldrar som sliter så de nästan går sönder. Och ändå fortsätter skolan att fundera på om felet kanske ändå finns hos den där föräldern som börjar se mer och mer sliten ut. Föräldern får ju inte barnet till skolan, hur ska skolan då kunna hjälpa barnet? Sånt sägs fortfarande av skolpersonal, och det får mig att bli helt matt. Fortfarande. Hösten 2020 ska vi ha dessa meningslösa argumentationer. Nej, jag börjar tappa tålamodet.
Jag håller med om att skolfrånvaro är komplext, men ibland tycker jag man själv bidrar till att det blir än mer svårt än det skulle behöva vara. Här kommer en check-lista som jag menar skolan alltid måste gå igenom/utföra, innan man kan börja säga att det är så svårt eller innan man börjar fundera på att anmäla föräldrar till socialtjänsten för att inget annat hjälper.
1. Den dag ett barn börjar uttrycka att hen inte vill gå till skolan, ta det på allvar. Direkt. Inte sen, inte imorgon. Tänk inte att det är något tillfället. Agera.
2. Börja kartlägga direkt. Kartlägg brett vad som kan vara bidragande orsak till att eleven inte vill/inte orkar komma till skolan. Är det något i kompisgruppen? Är det miljön i skolan som blir för belastande? Är det något på idrotten/musiken/bilden/slöjden (ganska vanligt är min erfarenhet)? Är det jobbigt att gå till matsalen? Vet inte eleven vad hen ska göra på rasten? Och så klart, är det något i inlärningen som är övermäktigt just nu. Det finns en uppsjö bra kartläggningsmaterial att använda. Jag är en varm anhängare av Skolkompassen, men om man tycker den är för omfattande finns det även mindre omfattande material. Jag har ett enkelt observationsschema på min hemsida, som ett underlag om man som personal vill börja med observationer (vilket kan vara väldigt bra). I vår bok beskriver vi också olika modeller för kartläggningar i skolan.
3. Fortsätt kartlägg. Det räcker inte med en kartläggning och sedan har man bilden klar. Gör kartläggningar kontinuerligt. Varje ny kartläggning ger ofta en liten viktig pusselbit för att förstå vad det är som är svårt för eleven.
4. Tillsätt en vuxen som kan avsätta tid för att följa eleven, ha kontakt med hemmet och vara länken mellan hem och skola. Se till att denna vuxna kan arbeta kontinuerligt, över tid.
5. Var flexibel. Om eleven inte kommer till skolan, erbjud er att komma hem till eleven. Eller möt upp hen via chatt, mail eller annat. Bibehåll någon form av kontakt, även om gensvaret är bristfälligt och kontakten känns ensidig. Det betyder mycket för eleven och hens familj att känna att skolan håller kontakten.
6. Fokusera på rätten till inlärning mer än att eleven prompt måste komma till den fysiska skolbyggnaden. Om eleven en period vill ha skola hemma, låt hen ha skola hemma. Våren 2020 har lärt många av oss att digitala lösningar funkar jättebra för att bedriva undervisning via. Tänk inte direkt att eleven då inte kommer vilja komma till skolan igen. Elever vill vara i skolan, eller ha någon form av koppling till skola. Kanske inte 8-15 måndag till fredag i ett stort klassrum, men någon form av skolsammanhang vill alla ha.
7. Lyssna på föräldrarna. Jag säger det igen för det är så viktigt. Lyssna till föräldrarna. Dra nytta av det ofta hårda arbete de redan har gjort när det gäller att veta vad som funkar och inte funkar på sitt barn.
8. Det har hösten 2020 börjat florera förklaringsmodeller som handlar om kriminella familjer, som en av anledningarna till att barn inte kan gå i skolan. Detta som ett led i den allt hätskare debatten om gängkriminalitet tänker jag. Även om detta kanske är en kittlande förklaringsmodell så vädjar jag ändå, fall inte in i denna fälla. Jag vill påstå att alla vi som jobbat ett tag inom skola och förskola vet ganska väl vilka familjer man har en reell social oro för. Det brukar inte vara någon nyhet eller något man lätt missar. Dessa familjer ska vi fortsätta samarbeta med socialtjänsten kring, om vi har en oro för barnets hälsa. Men jag är livrädd för att skolpersonal nu börjar misstänka kriminalitet hos familjer där ett barn inte går till skolan. Låt inte kausaliteten gå den vägen; elev hemma – då kanske det är kriminalitet i familjen. Utan fortsätt lita på den där ganska välutvecklade känslan erfaren personal har när man börjar förstå att det i vissa familjer brister på riktigt i skyddet för barn. Då fortsätter vi anmäla. Men INTE som en reflexhandling vid skolfrånvaro.
Om skolor inte gör delar av de olika stegen som jag har beskrivit ovan, då tycker jag man som förälder ska fundera på att inte skicka sitt barn till skolan. Det jag har beskrivit ovan bör inte vara några nyheter för skolor, det behöver inte heller innebära stora förändringar i arbetssätt eller kräva stora insatser. Det går att lösa. Om skolan vill. Om vi tar det här med skolfrånvaro på allvar. Om vi vågar öppna oss för möjligheten att i många fall av skolfrånvaro är det sårbarheter hos barnet som krockar med en skola som i dagsläget verkligen inte passar alla. Om vi på allvar börjar ta till oss denna förklaringsmodell då är det arbetssätt jag har beskrivit inga konstigheter alls.
Om skolor inte börjar agera, börja förändra sina arbetssätt och möta upp elever mer flexibelt och lyhört, då är jag på riktigt rädd för var detta ska sluta. Barn i lågstadiet utvecklar svår psykisk ohälsa. Föräldrar får sjukskriva sig och sluta jobba för att de måste ta hand om ett barn med utmattningssyndrom. Då kommer jag fortsätta att rekommendera föräldrar att hålla sina barn hemma från ett skolsystem som faktiskt inte är good enough.