Det är något som stör mig med den aktuella diskussionen om trauma. Detta begrepp poppar ständigt upp, och när det förs in i diskussionen får en del något förklarat i blicken. ”Det är trauma”, kan jag ibland höra som förklaring till de mest olika fenomen och beteendeproblem. I mina mörkaste stunder upplever jag att begreppet trauma ibland används lika slarvigt som begreppet ”anknytning”. ”Det är anknytningen”, kan jag ibland också få höra som förklaring till allt från missbruk till svårigheter att hitta en partner.
Något som stör mig alldeles enormt just nu är att trauma tycks ligga på kollissionskurs med npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Npf är ju ett paraplybegrepp för diagnoser som autism, adhd, Tourettes med mera. Gång på gång har jag det senaste året hamnat i diskussioner som utmynnar i att diagnoser som autism och adhd (framförallt adhd) egentligen kan vara feldiagnosticerat ”trauma”. Att skrämmande händelser i individens liv alltså har gett effekter som ser ut som adhd och/eller autism, men som egentligen inte är det. Det är trauma. I förlängningen brukar sådana diskussioner sluta i att individen behöver behandling för trauma, och då kommer individensbeteendeproblem-/ koncentrationsproblem med mera försvinna.
Vad är det man menar när man pratar om ”trauma”. En definition av trauma är: ”Ett trauma är ett resultat av en händelse, eller en rad av händelser eller förekomst av omständigheter som av individen upplevs som fysiskt eller känslomässigt skadligt eller hotande, och som har en varaktigt skadlig effekt på individens funktionsnivå och fysiska, sociala, känslomässiga eller andliga välbefinnande” (Almqvist m.fl., 2019)
Ett trauma är alltså en händelse som är utöver det individen är van att möta, och som av individen upplevs som hotande eller känslomässigt skadligt. Ett trauma har också en varaktig effekt på individen. Utifrån den här definitionen kan det vara mycket i en människas liv som upplevs traumatiskt. Definitionen bjuder också in till många olika tolkningar av uttryck för trauma. ”Varaktig skadlig effekt” kan ju inrymma många olika delar, som att tänka mycket på det som hänt, att börja undvika situationer som påminner om det som hänt.
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar å sin sida, tänker man sig är biologiska konstrukt som man föds med. Hjärnans olika nätverk arbetar på ett annat sätt för en människa med npf än för en människa utan npf. Vid adhd har man t.ex. svårare att reglera sig generellt, ens belöningssystem arbetar på ett annat sätt än om man inte har adhd och man är känsligare för att ha tråkigt. Vid autism har man oftare svårare att läsa av andra människors icke-verbala kommunikation, man har svårare att själv identifiera sina egna känslor och man får därmed också svårare att reglera sina känslor.
Det vi till dags dato vet är att individer med npf oftare hamnar i situationer som är potentiellt traumatiserande. Inte minst flickor med npf riskerar att hamna i situationer som kan leda till olika former av sexuella övergrepp, på grund av svårigheter att tolka andra människors intentioner, och ibland ett aktivt sökande efter ”kickar”. Pojkar och män kan hamna i konflikter/slagsmål/misshandel på grund av samma problematik.
Något av de svåraste och mest komplicerade när man ska prata om trauma är det som ibland händer i familjer. Föräldrar som utsätter sina barn för systematiska övergrepp. Sexuella övergrepp, misshandel, omsorgssvikt. Detta påverkar på ett helt annat sätt än en enstaka traumatisk händelse. Systematiska övergrepp under en individs uppväxt påverkar hjärnutveckling och orsakar fundamentala skador på den grundläggande tillit som behövs för att t.ex. skapa trygga relationer. Hur är sambandet här mellan övergrepp och npf? Ibland framställs det som att systematiska övergrepp inom familjen orsakar npf, bland annat adhd. Det finns studier som påvisar ett sådant samband. Det som är viktigt att komma ihåg när man tar del av sådana studier är att samband inte betyder orsak. Ett känt exempel på att samband inte behöver betyda orsak är de siffror som brukar komma varje sommar gällande glassförsäljning och drunkningsolyckor. När glassförsäljningen ökar, ökar också antalet drunkningsolyckor. Men detta är just ett samband, inte en orsak. Ingen skulle påstå att glassförsäljningen orsakar drunkningsolyckorna.
Helen Minnis och hennes forskargrupp har försökt sig på att hitta orsak-verkan mellan trauma/övergrepp och npf. I en studie undersökte forskarna samband mellan npf och det som kallas ”childhood maltreatment” (ett brett begrepp innefattande övergrepp och försummelse). De upptäckte att npf är vanligare i gruppen barn som har varit utsatta för övergrepp/försummelse, men inte att övergreppen skulle ha orsakat npf hos barnen. Snarare menade forskarna att npf är en komplicerande faktor som ibland bidrar till övergrepp, inte att övergrepp resulterar i npf. I studien resonerar forskarna kring att barn med npf generellt är mer krävande än barn utan npf. De ställer högre krav på sina föräldrar. Npf är också i högsta grad ärftligt. Så många av föräldrarna har liknande drag som sina barn. Svårt med impulskontroll och känsloreglering t.ex. Det är den här kombinationen av svårreglerat barn och förälder med bristande förmåga att hantera detta, som ökar risken för övergrepp/brister i föräldraskapet.
Dessutom kommer det individuella perspektivet in. Två olika barn som är med om en liknande händelse (t.ex. en förälder som skriker och tar hårt i armen) kommer påverkas på olika sätt. Ett barn som är känsligt, har svårt att reglera ner sig och har en sensorisk överkänslighet, kommer reagera helt annorlunda än ett barn som är mer robust från början, som sällan tappar kontrollen över sina känslor och som inte är sensoriskt överkänslig. För det ena barnet kommer händelsen kanske sätta djupa spår och bli ett mörkt minne som gnager under lång tid. För det andra kommer händelsen kanske glömmas bort redan nästa dag.
Potentiellt traumatiska händelser är en sorts skala. I ena änden finns fysisk misshandel, sexuella övergrepp osv, som näst intill alltid ger trauma. Men i andra änden finns det en stor individuell variation, där olika individer kan reagera otroligt olika på samma händelse. Det är alltså kombinationen av händelsen och den enskilda individen som skapar trauma. Uttrycket som den traumatiska händelsen tar sig hos den enskilde individen kommer också variera. En del kommer bli tystare, dra sig undan. En del kommer bli utåtagerande. Och många, många med symtom på att ha upplevt trauma, kommer ha samtidig npf. Potentiellt traumatiska händelser är starkt överrepresenterade i denna grupp.
Vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet om vi ska prata om trauma. Det sämsta vi kan hamna i är ett svart-vitt tänkande där npf alltid skulle vara feldiagnosticerat trauma, eller där vi aldrig frågar om trauma när vi utreder npf. Helen Minnis viktiga forskning lyfter fram en avancerad växelverkan mellan individuella faktorer och yttre försvårande faktorer. Att inte få en npf-diagnos för att professionella har bestämt att svårigheterna handlar om trauma är ett svek mot barn och unga som skulle ha behövt alla de insatser som följer av en npf-diagnos. Likaså är det ett lika stort svek att inte ta hänsyn till övergrepp och försummelse för ett barn som har samtidig adhd och/eller autism. Barn med adhd och autism kan så klart också utveckla känslomässiga och relationella svårigheter till följd av övergrepp. Och barn med autism och adhd har rätt till insatser som är hjälpsamma vid trauma. Än så länge har jag tyvärr inte sett så många exempel på att vården är redo att möta barn och unga med både npf och en historia av att ha upplevt trauma/övergrepp. Kanske kan en mer nyanserad diskussion om begreppet trauma leda till att vi i framtiden kan möta dessa barn på ett bättre sätt.
Referenser:
Almqvist, K. m.fl ”Barn, unga och trauma”, Natur & Kultur
Dinkler. L., m.fl (2017) ”Maltreatment-associated neurodevelopmental disorders: a co-twin control analysis”