Jag är 51 år i år. Och för första gången i mitt liv har jag haft en sommar som inte har lett till ångest och mycket mörka tankar i slutet av sommaren. Jag har i princip varje ledighet så länge jag kan minnas ramlat ner i ett hål av fritt flytande ångest och malande tankar som har upplyst mig om hur värdelös jag är. Jag har gått i oändligt många terapi-timmar och försökt allehanda knep för att förstå detta. Hur jag, som i vardagen får allt att flyta och får tyst på de elaka tankarna, ständigt återkommer till dessa hål så fort det är ledigt. Beror det på otrygg anknytning? En frånvarande pappa? Prestationsbaserad självkänsla? Osv. Ingen förklaring har på riktigt gett svar. Famlandet i sörjan har fortsatt, år efter år. Fasan inför semestern har bara ökat. Tills jag gick till en psykolog och ville undersöka om jag ändå inte är rätt autistisk? Har en autistisk hjärna? Jag har inte genomgått en formell utredning, men i samtal kartlagt hur min hjärna funkar och där hittat nycklarna som äntligen kunde svara på gåtan varför semester aldrig har funkat för mig:
- Jag behöver rutiner och klarar helt enkelt inte av när rutiner bryts som de gör under semester.
- Jag har en stark drivkraft till meningsfullhet och klarar inte av att befinna mig i ett sammanhang som känns meningslöst/utan tydligt mål.
- Det tar enorm energi för mig att umgås i grupp med människor jag inte känner utan och innan (det tar energi även om jag känner människorna).
- Att ständigt byta miljö kostar energi. Jag gillar att se nya platser, men det dränerar mig på energi.
Man kan säga att detta är ganska typiskt autistiska svårigheter/särdrag. Om jag skulle uppfylla kriterier för en diagnos vet jag inte, men att få en sådan förståelse av mig själv och min hjärna som jag redogjort för ovan har ändrat allt för mig. Denna sommar kunde jag gå in i semestern med en plan. Bryt inte rutinerna för mycket. Håll dig till ett schema. Sitt inte och vänta på att dagarna ska fyllas av något imaginärt rofyllt semesterlugn, utan håll dina aktiviteter. Träna, laga mat, och, inte minst, fortsätt jobba. För mig är jobbet återhämtning (meningsfullheten är enorm och jag får ägna mig åt mitt specialintresse; det mänskliga psyket). Så jag har jobbat nästan hela sommaren. I betydligt lägre takt än under övriga året, men jag har jobbat. Och, och det här är viktigt, när jag har utsatt mig för att träffa folk i grupp, åkt iväg och träffat släkt och vänner, så har jag varit snäll mot mig själv när jag har misslyckats socialt. För det gör jag. Trampar lite snett hela tiden. Är för ärlig. Ställer för många jobbiga frågor. Osv. Det blir alltid något litet skav. Tidigare har jag då vänt ilskan inåt, blivit självbestraffande inför skammen över att misslyckas. Igen. Nu kunde jag liksom hålla om mig själv och inse att socialt samspel är krångligt för mig. Något jag får tänka ut, mentalt anstränga mig för att få det att funka. Inget som på något sätt kommer automatiskt. Denna känsla av acceptans har varit helt livsomvälvande för mig, och jag är så tacksam att jag äntligen hittat svar på många av de frågor jag haft om varför jag inte klarar av semester.
Och så tänker jag på hur hösten ska bli för alla de patienter som också har frågor om sig själva, som önskar kartläggningar och utredningar. Skruvarna dras åt. Allt fler höjer rösterna i diskussionen om överdiagnosticering av autism och adhd. Mitt i sommaren kom en debattartikel på DN av flera namnkunniga forskare och kliniker som menar att det har gått för långt och att siffrorna över personer som fått diagnos är allt för höga. Och så är det kanske. Men jag ser bara ett enormt inflöde hos mig från personer som bönar och ber om att få en utredning. Som känner igen sig i beskrivningar av autism och adhd. Som har gått hela liv och inte förstått sig själva. Med påföljden att ångesten, depressionerna och självhatet har tillkommit och ibland lamslagit de människor som kontaktar mig. Och jag tänker på hur viktigt det har varit för mig att förstå mig själv utifrån kunskap om hjärnan. Utifrån kunskap om att vi har olika hjärnor och att vi behöver förstå oss själva för att hitta vår plats i den här komplexa världen. Och så tänker jag på att problemet kanske inte är att allt för många diagnoser ställs, utan att problemet kanske mer handlar om att paradigmskiftet inom vården och psykiatrin inte har skett ännu. Skiftet som handlar om att börja i just kartläggningar av hjärna och hjärn-funktion, istället för att gå omvägen kring andra förklaringsmodeller som kan handla om anknytning, felaktigt inlärda beteenden och alla de andra förklaringsmodellerna som florerar inom psykiatrin. Tänk om det faktum att så många vill ha en utredning faktiskt handlar om att människor känner att den här förklaringsmodellen är relevant för dom, att den resonerar med dom. Och att psykiatrin snarare borde möta upp i denna önskan än att jobba med att hålla folk bort från sig. Det kanske inte ens handlar om att få diagnos eller inte? Det kanske bara handlar om att få en karta över sig själv och sin hjärna som gör att man äntligen börjar förstå sig själv? Som det gjorde för mig. Tänk om vi skulle förskjuta diskussionen från antal personer som får neuropsykiatriska diagnoser till hur vi bäst kan ge personer som är i behov av det kartor och förklaringsmodeller som verkligen hjälper. Då kanske köerna rent av skulle minska?