Då och då ramlar man över dom där böckerna som liksom ställer allt man trodde att man visste på huvudet. För cirka 10 år sedan läste jag Antonio Damasios bok ”Descartes misstag” och blev helt överväldigad av Damasios underbara beskrivning av hur kropp och själ hänger ihop. Begreppet somatiska markörer (samspelet mellan inre och yttre stimuli, som leder till känslomässiga upplevelser hos individen) har följt med mig sedan dess och varit en vägvisare. Som psykolog blir man lätt allt för upptagen av själen och hjärnan, som att dom är helt frikopplade från resten av kroppen. Och ofta upplever jag att personal inom den somatiska vården, som läkare och sjuksköterskor, glömmer bort att vi har en själ och en hjärna som hänger ihop med hela vår kropp. Damasio fick ihop just den där splittingen på ett helt enastående sätt.
Under våren har jag läst boken ”How emotions are made” av Lisa Feldman Barrett, och är nu helt uppfylld av hennes otroligt välskrivna redogörelse av vad forskningen vet (och faktiskt inte vet) om känslor. Lisa Feldman Barret ifrågasätter följande, allmänt vedertagna ”sanningar”:
- Vi föds med en uppsättning grundkänslor som är lika över hela världen
- Vi har en tredelad hjärna med en äldre primitiv del (reptilhjärnan), en ”känslohjärna” (limbiska systemet) och en ”förnuftshjärna” (cortex)
- Amygdala är hjärnans och kroppens rädslocenter
Upp med en hand alla som någon gång har pratat om hjärnan, känslor och amygdala utifrån de här ”sanningarna”. Jag är ganska övertygad om att vi är många därute som har tagit denna syn på hjärnan och känslolivet för givet, jag är definitiv en av dom som t.ex. har pratat tvärsäkert om att vi alla har nio grundkänslor som är likvärdiga världen över. Och under de senaste åren har jag varit på otaliga föreläsningar där man har pratat om den tredelade hjärnan och att amygdala är centret för rädsla. Men nu är alltså allt detta fel? Ja, enligt Lisa Feldman Barret är dylika beskrivningar inte förenliga med en hel del nyare forskning (och gammal forskning om man synar den i sömmarna, vilket Feldman Barret har lagt ner ganska mycket tid på att göra verkar det som).
Vi tar det i tur och ordning. Hur var det med de här grundläggande känslorna som är lika över hela världen och på nåt sätt medfödda? Feldman Barret menar att det här sättet att se på känslor är en förenkling och missuppfattning som delvis beror på hur forskningen har bedrivits tidigare. Kort sammanfattat menar Feldman Barret att tidigare forskning har styrt de personer som har deltagit i studierna genom att på förhand ge individerna olika namn på känslor (arg, glad, ledsen osv). Vad händer om man tar bort orden, namnen på känslorna? Då menar Feldman Barret att det inte alls finns belägg för det universella, att alla människor världen över har samma upplevelse. Vad är då det här med känslor? Feldman Barret förnekar inte alls att vi upplever känslor, vad hon ifrågasätter är idén om att vi skulle ha medfödda känslor som liksom föds i vår hjärna (emotional fingerprints kallar Feldman Barret denna syn på känslor). Feldman Barret ansluter sig till traditionen från Damasio. Hon pratar om det viktiga begreppet interoception, som handlar om den ständiga ”scanningen” som pågår på insidan av vår kropp och som ytterst syftar till överlevnad och energibalans. Alla inre organ (lever, tarmar, hjärta, lungor osv) skickar ständigt signaler till hjärnan vilket blir något form av grundtillstånd. Här handlar det om begrepp som tillfredställelse eller inte tillfredställelse. Om vi har magknip efter en för stor middag upplever vi otillfredsställelse t.ex. Detta grundtillstånd, som börjar i kroppen, matchas sedan av alla utifrån kommande stimuli. Hur vinden känns mot min hud, hur jag blev bemött av kassörskan på Ica osv. Tillsammans bildar impulserna inifrån och stimuli utifrån en upplevelse som vi människor (i västvärlden) beskriver som olika känslor (glad, arg, ledsen, irriterad osv). Men enligt Feldman Barret består upplevelsen helt enkelt av två grundelement som handlar om just upplevelsen av tillfredställelse eller inte tillfredställelse (på engelska ”valence”) och grad av aktivitet (arousal). ”Affect is the general sense of feeling that you experience throughout each day. It is not emotion but a much simpler feeling with two features. The first is how pleasant or unpleasant you feel, which scientists call valence. The pleasantness of the sun on your skin, the deliciousness of your favorite food, and the discomfort of a stomachache or a pinch are all examples of affective valence. The second feature of affect is how calm or agitated you feel, which is called arousal” (s. 72).
Det vi upplever som olika känslor är helt enkelt en blandning av av de inre och yttre signalerna som yttrar sig i upplevelse av välbehag/brist på välbehag och grad av aktivitet. Människan som en varelse som har som yttersta mål att uppnå homeostas (kroppens strävan att upprätthålla jämvikt), och där signaler inifrån och utifrån är en viktig vägvisare för att uppnå denna jämvikt. Detta är ganska långt ifrån den syn på känslor som jag själv har fått lära mig, där känslouttryck mer ses som en respons på utifrån kommande stimuli som aktiverar en redan befintlig känsloimpuls. Ett sådant synsätt som Feldman Barret redovisar lyfter också fram vikten av att plocka in kroppen när vi vill förstå känslor, och kanske inte minst svårigheter med känsloreglering som är ett av de vanligaste förekommande grundfenomenen vid olika psykiatriska diagnoser. I detta arbete blir så kallade mind-body-tekniker centralt, vilket mer och mer forskning verkar poängtera vikten av. Kropp och själ sitter ihop, det finns ingen dualism.
Hur var då det där med amygdalan, denna omhuldade lilla knopp i hjärnans inre som så många verkar gilla att prata om. Feldman Barret skåpar barskt ut idén om att amygdalan skulle vara något slags rädslocenter, och menar istället att amygdala reagerar på all information som är ny, inte bara ny information som kan vara farlig (som t.ex. ormen i skogen som så många har skrivit om när det gäller kopplingen mellan amygdala och rädsla). Så var det med det liksom.
Den tredelade hjärnan då, med en primitiv del, en känslomässig del och en förnuftsdel? Gammal syn på hjärnan det med enligt Feldman Barret. Hjärnan arbetar inte på det sättet, att olika delar liksom ansvar för olika uppgifter i tillvaron. Det moderna ordet är konnektivitet och neurala nätverk, som ofta involverar större delen av hjärnan enligt Feldman Barret. Hjärnans olika delar pratar ständigt med varandra genom olika nerv-impulser, och det är när kommunikationen störs av olika anledningar som vi får svårigheter. Men vi kan sluta att prata om att hjärnans har olika platser för att utföra olika uppgifter. Det är ett gammalt sätt att se på hjärnan.
Mycket ny, i mitt tycke, ganska revolutionerande information om vår hjärna alltså. Feldman Barret skriver på ett synnerligen övertygande sätt, och ibland känns det som att jag läser en bättre deckare där jag bara väntar på att få veta vilka sanningar hon ska slå hål på i nästa kapitel. Trots att Feldman Barret redovisar mycket forskning som är på ganska avancerad nivå är det lätt att följa hennes resonemang, även för mig som inte är forskare. Det finns säkert en hel del att nagelfara för en forskare som själv är i branschen, och jag ser fram emot att ta del av repliker på Feldman Barrets bok. Just nu njuter jag bara av Feldman Barrets otroligt snygga omdefiniering av det här med känslor, och blir än mer övertygad om att vi alltid måste tänka kropp och själ, inre organ och stimuli utifrån. Tänk den dagen hela vården kunde organiseras utifrån detta perspektiv. Då skulle vi verkligen kunna hjälpa människor med psykisk ohälsa (om det nu överhuvudtaget är meningsfullt att dela upp hälsa i psykisk och fysisk hälsa..!). Till dess hoppas jag att så många som möjligt tar tillfället i akt och läser boken ”How emotions are made” och tar del av den smärre jordbävning som just nu äger rum inom detta spännande forskningsområde.
Referenser:
Feldman Barret, Lisa ”How Emotions are made”, 2017
Damasio, Antonio ”Descartes misstag”, 2006
