I oktober 2023 kom Barnläkarföreningens rekommendationer kring hur skärmar bör användas i barnfamiljer. I dessa rekommendationer vänder man sig främst till de yngre barnen. Här är rekommendationen tydlig. Inga skärmar alls före 2 års ålder, max 1 timme skärm för barn mellan 2-5 år. Detta var glädjande och efterlängtade rekommendationer, men de lämnade också en del frågor. Hur gör vi med barnen som är äldre? Hur ska vi tänka kring tonåringarna som kanske har haft mobil i 5-10 år, och där mobilen är en stor del av vardagen? Och, inte minst, hur ska vi tänka i familjer där en eller flera medlemmar har npf? Detta får vi inga svar på från Barnläkarföreningens rekommendationer, men sedan dess har det också skett en formlig explosion av artiklar, debatter och böcker som handlar om just skärmtid.
En av de viktigare rapporterna som kommit den senaste tiden är Folkhälsomyndighetens kunskapssammanställning ”Digitala medier och barn och ungas hälsa”, som kom ut i juni 2024. I denna rapport kan man läsa att hög skärmanvändning hänger samman med sämre sömn, ökade symtom på depression, mer aggressivt beteende, värk i rygg, huvud med mera. Folkhälsomyndigheten nyanserar också debatten, då de skriver att ”samtidigt kan personer med sömnbesvär och psykiska besvär vara mer benägna att använda digitala medier, så sambandet kan gå åt båda hållen”. Detta är viktigt att komma ihåg. Vi vet ännu inte helt hur sambanden ser ut, det är viktigt att kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Folkhälsomyndigheten lyfter också fram personer med ”psykiska funktionsnedsättningar” i sin rapport, och lyfter fram deras särskilda behov. Detta är viktigt, för just för denna grupp finns det ganska lite när det gäller vägledning och riktlinjer ännu.
Och då är vi inne på gruppen som jag jobbar med. Individer/familjer med npf. Detta är en grupp som ofta har en stor användning av både skärmar och sociala medier. Det spelas ofta mycket dataspel osv. Att begränsa användandet skapar ofta stora konflikter, i familjer som inte sällan redan är sköra och uttröttade av många års konflikter. Här har vi också de många elever som inte orkar gå i skolan och istället lever sina sociala liv online. Föräldrarna till dessa elever har ofta fört en oerhört tuff kamp för att hålla sina barn under armarna. Inte sällan har det handlat om en kamp på liv och död. En kamp för att mitt barn inte ska sjunka så djupt in i ångest och depression att hen ger helt upp om livet. Hur ska dessa föräldrar och unga tänka? Vilka redskap kan man använda i dessa familjer? Kring detta är det fortfarande oroväckande tyst, och här behövs anpassade stöd och rekommendationer för att hjälpa dessa familjer.
Vad vet vi då idag om sambandet mellan npf och skärmar/sociala medier? Inte så mycket, blir väl det trista svaret. Men lite vet vi. 2023 kom en spännande studie som hade tittat på samband mellan sociala medier och symtom på adhd, hos en grupp tonåringar. I denna studie såg man att det så kallade slö-scrollande på sociala medier tycktes öka symtom på adhd, och framförallt ökade symtomen mest i den grupp som redan uppvisade sårbarhet för adhd. Studien såg också att de var de ungdomar som från början hade en sårbarhet för adhd som la allra mest tid på att scrolla på sociala medier. De som var mest sårbara från början verkade alltså ha en tendens att fastna mest i scrollandet. Och fick mest negativa effekter av scrollandet (mer adhd-symtom). Detta är ju också helt logiskt utifrån det vi redan vet om det annorlunda fungerandet hos belöningssystemet i hjärnan vid adhd (man behöver mer ”kickar” och fastnar lättare för allt som ger kickar). Om vi ska översätta detta till vardagen skulle ett take home message kunna bli: om du har en tonåring hemma som uppvisar en del tecken på rastlöst/impulsivt/ouppmärksamt beteende, så kanske det är extra viktigt att se över hur just den här tonåringen använder sociala medier. Risken finns att ungdomen påverkas riktigt negativt av slö-scrollandet. HUR man kan hjälpa sin tonåring att förändra ett beteende ska vi återkomma till.
När det gäller barn och unga med autism behöver vi komma ihåg vad autism handlar om; ett annorlunda sätt att kommunicera och samspela, som ofta gör att det sociala samspelet i skola (där de flesta är neurotypiker) blir utmanande. Många med autism upplever ensamhet och utanförskap, tyvärr även ofta mobbing. För dessa ungdomar kan livet online bli en räddning. Många autister vittnar om att man kanske för första gången har hittat en social tillhörighet via just sociala medier, onlinespel och liknande. I Folkhälsomyndighetens kunskapssammanställning, som refererats till ovan, lyfts också just dessa positiva aspekter av skärmar och sociala medier fram. Det här får vi inte glömma bort, nu när debatten går varm kring de negativa effekterna av sociala medier och skärmar. Det finns otvetydigt många negativa effekter av sociala medier, men det finns också positiva. Så om du har en ungdom med autism hemma kanske du behöver inse att ditt barn får positiva effekter av att ”hitta sin flock” därute i cybervärlden. Å andra sidan är den hårda sanningen att även om man får positiva effekter av att hitta vänner online, så ökar risken för sömnsvårigheter, kroppslig värk, ångest och depression ändå, ju mer man sitter framför skärm. Många unga spenderar många timmar varje dag framför skärm, och det kommer finnas en baksida med det, hur man än vänder och vrider på det.
HUR ska man som förälder då hjälpa sitt barn att förändra sitt beteende kring skärmarna? Denna frågar upptar många föräldrars tankar just nu. Har man ett litet barn är det generellt bra att utgå från Barnläkarföreningens rekommendationer. Att från början etablera vanor som handlar om att begränsa skärmar precis som vi har begränsat t.ex. godisintag är den bästa lösningen. Många av oss har dock äldre barn, och då är det klurigare. Att komma in till en 15-åring med autism och adhd, som kanske också har utvecklat en depression till följd av skolfrånvaro, och ”rycka telefonen” ur handen är oftast en riktigt dålig idé. Har man otur kan det till och med bli farligt och ungdomen kan bli fysiskt aggressiv. Det man behöver jobba på är att hitta fram i kommunikationen. Man behöver som förälder få igång en dialog med sitt barn. Målet är att barnet/tonåringen själv ska börja reflektera över hur hen mår, vad hen behöver få att må bättre, och även förhoppningsvis kunna uttrycka egna behov. Vad behöver jag? Vad vill jag ha för hjälp av dig som förälder? Bara så får man till en varaktig förändring. Om du har en tonåring som mår psykiskt dåligt, som kanske har både autism och adhd behöver man gå varsamt fram och hela tiden kalibrera var ungdomen befinner sig. Om ungdomen inte orkar gå upp ur sängen utan bara ligger med sin mobil i sängen hela dagen är det där ni behöver börja. Kan hen tänka sig att komma upp och ta en bit kladdkaka vid köksbordet? Kanske sitta en kort stund på balkongen? Osv. Här behöver vi tillägga att psykiatrisk vård så klart också måste till om ungdomen är så här sjuk. Mediciner behövs nästan alltid. Om ungdomen börjar komma upp lite och kanske också orkar börja prata så rekommenderar jag att börja använda energi-kartläggningar så fort som möjligt. Energikartläggning kan göras på många olika sätt, men poängen är att man vill få fram vad som tar respektive ger energi i vardagen för ungdomen. Man kan använda sig av en enkel bild på ett fulladdat respektive urladdat batteri och prata kring denna bild med ungdomen, eller så kan man bara skriva upp på ett papper vad som ger energi och vad som tar energi. Att få igång en sådan här kartläggning är ofta en viktig ingång för att sedan kunna prata om skärmanvändning. De flesta unga beskriver själva idag att de upplever obehag kopplat till att använda skärm för mycket, och detta gäller även för unga med npf. Att få igång en dialog om att ungdomen kanske får en del energi av att t.ex. träffa vänner via sociala medier, men också blir slö och seg av att sitta för många timmar framför skärm är en central pusselbit för att hitta in till ungdomens egen motivation att förändra sitt beteende. Ungdomar vet vad de behöver, även ungdomar med npf, men ofta behöver de hjälp att formulera sina behov och få hjälp att sätta ord på vad man kan göra istället för att sitta framför skärmen.
Utifrån energikartläggningen (som helst bör ske kontinuerligt, gärna varje dag) kan man sedan bygga upp en verktygslåda för att dra ner på skärmanvändandet. Vad kan man göra istället för att sitta med skärm? Här behöver man som förälder/vuxen vara beredd på att man får delta i de olika förslagen. Det räcker oftast inte med att säga ”ta en promenad” till en ungdom som har spenderat många timmar med sin skärm. Man behöver erbjuda alternativ som känns lockande, för att bryta den gamla vanan. Tillsammans kan man sedan utforska vad som händer när man gör andra saker än att hålla på med sin skärm. Och till slut kan man förhoppningsvis sätta upp gemensamma mål. Kanske använda sin skärm max två timmar per dag? Förhoppningsvis ser ungdomen själv positiva effekter av sitt förändrade beteende och har hittat alternativa strategier att använda sig av.
Min rekommendation handlar om att använda en stegvis modell för att hjälpa barn och unga med npf att förändra sina skärm-vanor. Steg ett handlar om att etablera en kommunikationsform som funkar (här kan man behöva använda bilder, skicka sms, se över sitt eget språkbruk osv). Steg två är att få igång en dialog om vad som tar och ger energi för ungdomen. Steg tre är att erbjuda alternativa strategier/beteenden som kan ersätta tiden som spenderas vid skärm. Målet är att du och ditt barn ska ha en kontinuerlig dialog om vad som får barnet/den unge att må bättre och vad som kan göra att barnet/den unge mår sämre. Det finns tyvärr inte en quick-fix lösning på dilemmat att sociala medier och skärmar kan sluka upp för mycket tid i vardagen. Både sociala medier och skärmar är här för att stanna, vi behöver hitta verktyg för att kunna leva med dessa fenomen, utan att både den psykiska och fysiska hälsan påverkas allt för negativt.