Högsta Domstolen ska göra en ny bedömning av fallet i Lidköping där en högstadieelev 2017 blev utlyft av en lärare för att hen satt (!) i en soffa. Det är mycket bra att fallet bedöms på nytt och jag både hoppas och gruvar mig för utfallet. Tidigare bedömningar i rättsliga instanser har avgjort att läraren bara gjorde sitt jobb och alltså hade rätt att lyfta ut eleven. Eleven i fråga har konstaterad autism och ADHD och läraren det handlade om hade tydligen kunskaper i brottning och lyfte ut eleven med ett brottargrepp där huvud och hals klämdes åt under lärarens arm. En av frågorna som har lyfts upp är att läraren inte kände till handlingsplanen där det stod att eleven skulle bemötas lågaffektivt. Och så har debatten blossat upp kring lågaffektivt bemötandes vara eller icke-vara i skolan igen.
Det är när sånt här händer som jag tänker att jag måste leva i ett parallellt universum. I det universum jag lever och verkar i kan jag konstatera några saker.
1. Sedan 2011 har i princip alla specialgrupper/ mindre skolsammanhang för elever i behov av särskilt stöd (ofta med ADHD/autism) lagts ner. Detta var en uttrycklig politisk vilja utifrån ett tänk om att alla elever ska inkluderas i den vanliga skolan. Följden av denna politiska vilja har blivit ett skolsystem som i rask takt slår ut en stor grupp elever (ofta med autism/ADHD) som inte längre orkar gå till skolan. De som tar sig till skolan möter ofta ett skolsystem som inte är anpassat till dessa elevers unika profiler. Resultatet blir inte sällan en del beteende som kan upplevas störande eller problemskapande om man så vill.
2. Skollagen är tydlig med att alla (OBS! ALLA) elever ska ha rätt till stöd för att klara av sin skolgång. Har man särskilda behov (som man ofta har om man t.ex. har autism och ADHD) ska man få anpassningar i olika situationer och miljöer. Bemötandet är ofta en viktig del av anpassningarna.
3. Att lyfta ut någon (oavsett om individen har diagnos eller inte) riskerar att upplevas kränkande och i värsta fall traumatiserande. I fallet med elever som har autism/ADHD vet vi att dessa elever löper ökad risk för övergrepp/fysiska bestraffningar både i hemmet i skolan. Det är alltså inte ovanligt att dessa elever har en historia där de har fått utstå olika former av konsekvenser/bestraffningar från vuxenvärlden. Varje sådan ny händelse riskerar att spä på redan dålig självkänsla och negativ upplevelse av kontakt med vuxna. I värsta fall leder dessa händelser till att individen blir traumatiserad, med allt vad det innebär.
För mig, som har jobbat som psykolog i och utanför skolan sedan 2002, är det helt självklart att konsekvensen av att lyfta ut en elev som sitter i en soffa, kan bli oerhört negativ, både för personal och för elev. Och för alla elever runtomkring som behöver bevittna detta. Behöver vi ens åberopa att vi inte kände till en handlingsplan där det står att eleven ska bemötas lågaffektivt? Om ja, då kan jag bara sluta mig till att lågaffektivt bemötande behövs mer än någonsin i den svenska skolan. För är, på riktigt, alternativet att lärare och skolpersonal ska utbildas i brottargrepp och kunna lyfta ut elever som inte gör exakt det de vuxna vill, just nu? Det är för mig en oerhört skrämmande utveckling av vår gemensamma skola.
Om man ska och vill jobba i skolan måste man inse att en skola består av en mängd olika individer. Sedan 2011 går fler elever med olika diagnoser i den vanliga skolan än innan 2011, och det behöver man kunna förhålla sig till och hantera som vuxen i skolan. Lågaffektivt bemötande eller ej. Det är inte rimligt på någon nivå att anse att en lärare som lyfter ut en elev med autism och ADHD bara gör sitt jobb. Hoppas innerligt att HD också kommer till denna slutsats.