På 1960-talet gjorde en norskättad man vid namn Ole Ivar Lovaas karriär inom den psykologiska vetenskapen i USA. Lovaas arbetade inom grenen beteendeanalys, som vid den här tiden var en lovande gren inom psykologin. Lovaas hade stort intresse för att förändra negativt beteende, och förstärka positivt beteende. Han intresserade sig främst för individer med autism och/eller IF (utvecklingsstörning). Lovaas menade att dessa människor var extra intressanta, för de var inga riktiga människor. De var mer en uppsättning hud, hår, naglar, ögon, öron osv, men på insidan var det tomt. En ”black box”. Denna svarta låda kunde man fylla med det man önskade, och på så sätt få vara med och skapa människor (referens från Steve Silbermans bok ”Neurotribes”). En hisnande tanke, när man tänker efter. Lovaas hade tidigare mest jobbat med just att förstärka önskvärt beteende och släcka ut (ignorera) negativt beteende. Dessa metoder gav dock inte tillräckligt god effekt på de svåraste patienterna upplevde Lovaas. De som hade riktigt mycket problemskapande beteende. Så Lovaas gick vidare, levlade upp verktygslådan. Han började ge patienterna stryk varje gång de gjorde något icke-önskvärt (som att skada sig själva). Eller kraftiga elchocker. Vad tror ni hände? Lovaas patienter slutade visa upp problemskapande beteende. De negativa beteendena försvann.
Ingen som idag arbetar professionellt med beteendeanalys och det som har kommit efter beteendeanalysen använder längre dessa metoder. Den psykologiska vetenskapen har om och om igen kunnat bevisa att så kallade aversiva stimuli (på vanlig svenska bestraffningar som hot och våld) inte leder till bestående positiva förändringar. Tvärtom. Det leder till rädsla, sämre mående och i värsta fall att utvecklingen avtar. Lovaas patienter blev inte heller bättre på lång sikt, utan backade i sin utveckling. De var ju livrädda.
Därför är det mycket sorgligt att det inom flera skolor just nu pågår en implementering av en modell som verkar ha plockat lite här och där från förlegat gods från beteendeanalys och inlärningspsykologi. Modellen eller arbetssättet marknadsförs som något av en mirakelmetod mot just problembeteenden och tycks gå ut på att de vuxna runt eleven aldrig backar, aldrig viker ner sig gentemot eleverna. Eleven ska skriva på ett slags kontrakt där eleven lovar att inte göra en mängd olika problemskapande beteenden. Om eleven inte håller sig till kontraktet blir det konsekvenser; som att få kvarsittning eller bli utsläpad från klassrummet. Vid behov kan flera vuxna hålla fast barnet i handlederna tills barnet ”förstår” vem som bestämmer. Modellen sägs kunna vända tunga problemskolor på bara några månader, och få elever att helt förändra sina beteenden. Lite samma mirakelkänsla som man får när man läser beskrivningen av Lovaas patienter.
Vi som skriver detta förfäras över hur ett flertal kommuner runt om i Sverige okritiskt verkar ta till sig en icke-vetenskapligt utvärderad modell som dessutom riskerar att försvåra inlärning och skapa rädda elever. De elever som kommer drabbas allra hårdast av denna så kallade metod är eleverna med funktionsnedsättningar. Funktionsnedsättningar som adhd, autism osv och elever med särskilda behov av andra skäl. Dessa elever lever ofta med överkrav i skolan, och reagerar på detta genom olika former av beteendesvårigheter. Att tro att dessa elever kan hålla sig till ett kontrakt om hur man bör bete sig är inget annat än naivt. Att tycka att dessa elever förtjänar konsekvenser i form av fasthållningar om de bryter mot kontraktet är inget annat än rättfärdigande av övergrepp på funktionsnedsatta och maktlösa individer. Som det alltid har varit, genom historien. För dessa individer har svårare att få sina röster hörda, svårare att beskriva vad de behöver hjälp med. Som Lovaas patienter.
Vi som skriver detta känner till det stora överlapp mellan neuropsykiatriska diagnoser och traumarelaterade svårigheter. Individer med npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) löper betydligt större risk för att hamna i potentiellt traumatiserande situationer. Och löper dessutom ökad risk för att utveckla PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom). Barn och unga med traumarelaterade psykiska problem till följd av utsatthet behöver stödjas i en trygg miljö, med positiva relationer och adekvat inflytande och delaktighet i sin situation.
Modellen som nu sprids verkar också bygga på en syn på barns rättigheter som inte är i takt med tiden. Att begära att barn ska underteckna kontrakt där de lovar att inte säga emot vuxna, inte får kritisera eller ha synpunkter på skolan eller uttrycka sina behov, går stick i stäv med grunderna i Barnkonventionen som numera är svensk lag. Därtill missar en sådan hållning skolans uppdrag att bidra till att fostra eleverna till sociala, självständiga och demokratiska medborgare. En strävan som haft en central plats i skolutveckling och synen på barn och unga efter andra världskrigets fasor som delvis kunde kopplas till faran med en alltför okritisk, foglig och lydig befolkning. Det kan vara både besvärligt och krångligt för vuxenvärlden när barn och unga ifrågasätter, kritiserar och går sina egna vägar. Men, det är en del i processen mot att bli en jämbördig, ansvarstagande och fri individ som vi vuxna ska stödja genom lyhörd vägledning och väl avvägd gränssättning, inte genom straff och repression.
Vill kommuner i Sverige verkligen lägga skattepengar på en modell som de flesta inom psykologin helt förkastar som verksam för att komma tillrätta med problemskapande beteende? Vill kommuner i Sverige medverka till metoder som riskerar att skada och i värsta fall traumatisera de mest utsatta eleverna? Vi hoppas att de kommuner som funderat på att implementera Skolkonsulternas modell tänker om och tar del av den forskning som finns om vad som är verksamt. Att förebygga problemskapande beteende är inte lätt, men det går. Om vi håller oss till grundläggande respekt för alla individer och ett bemötande som skapar tillitsfulla relationer.
Anna Norlén
Leg psykolog, Leg psykoterapeut
Maria Bühler
Leg psykolog, Specialist i klinisk psykologi/neuropsykologi