Jag står i en kö på en flygplats. Det är varmt och väntan är lång. Incheckningen är försenad, som den ofta är. Framför mig står en pojke, kanske 10 år. Hans hårfäste är svettigt, kinderna blossande av värmen. Pojken står inte still en sekund. Han står i kön men han rör sig oupphörligt. Böjer på knäna, snurrar på stället, far med händerna på väggen bredvid. Bredvid honom står vad jag tror är hans föräldrar. De står lugnt och har koll på sin son i ögonvrån. Ibland gör pojken små utfall mot pappan. Han boxar honom lätt på axeln, vill dra igång någon slags ”stirr-lek” osv. Pappan är hela tiden lugn som en filbunke. Går med i stirr-leken en kort stund, avvärjer skojboxningen osv. När kön rör sig framåt håller pojken på att springa ut genom en dörr där det med stora bokstäver står ”Förbjudet att gå ut genom denna dörr”. Pappan fångar vant in pojken och visar på skylten. ”Du får absolut inte gå ut där, det är farligt”, säger pappan med lugn röst. Pojken verkar bli sporrad av denna mening från pappan och rör sig som en radiostyrd mot dörren igen. Pappan fångar in och familjen rör sig framåt i kön. Till slut är familjen på flygplanet och alla hittar sina platser. Inte en gång har jag hört föräldrarna höja sina röster. Inte en gång har jag sett en antydan till ilska hos pappan. Pojken känner jag igen direkt som en av de jag brukar möta på jobbet. Ett barn med adhd. Myror i kroppen, nyfikenhet på allt som är nytt (och gärna förbjudet), känslan av uttråkning som driver fram ett beteende som lätt leder till konflikt. Om vuxna inte parerar.
Och jag tänker på artikeln i DN som publicerades i slutet av juni. Där två barnpsykologer uttalar sig om dagens föräldrar. Dom är för snälla tycker barnpsykologerna. Sätter inga gränser, låter barnen bli själviska ”kungar”. Som vanligt när någon expert uttalar sig om ”föräldrar” så undrar jag över vilka de här föräldrarna är. Menar barnpsykologerna föräldrar som de jag såg i kön till incheckningen på flyget? De som behåller lugnet, inser vikten av att inte eskalera en konflikt med ett barn som har tiotusen myror som kliar runt på insidan av kroppen och hjärnan? I artikeln framhålls att föräldrar av idag har blivit lurade att ”lågaffektivt bemötande är en mirakelmedicin”. Det jag såg föräldrarna i kön till incheckningen göra var väldigt likt grundprinciper i lågaffektivt bemötande. Behålla lugnet, försöka avleda, använda kroppsspråk och röst för att ”smitta med lugn”. Var dessa föräldrar alltså lurade?
Ett stort problem när experter pratar om föräldrar som en homogen grupp är att man helt tycks glömma det individuella perspektivet. Barn föds inte som tomma blad, det har modern spädbarnsforskning kunnat visa sedan länge. Barn föds som individer med olika temperament, olika aktivitetsnivå, olika nyfikenhet på omgivningen, olika tolerans för tråkighet och väntande. Och påverkansmönstret går inte bara från föräldern till barnet, vilket man kan tro när man läser artikeln med de två barnpsykologerna i DN. Påverkansmönstret går lika mycket från barnet till föräldern som tvärtom. Att vara förälder är att dansa. I en dans måste du uppfatta hur din partner rör sig, hur hen sätter sina fötter, vart hen vill om en stund. Om du står som en murbräcka och tänker att du är den som bestämmer blir det en väldigt kort dans. Eller en väldigt obehaglig dans för motparten. Så är det med föräldraskap. Föräldraskap finns aldrig i ett vacuum, utan är helt beroende av vilket barn man får. Om du får ett barn som har ett lätt temperament, som kan reglera sig själv förhållandevis lätt, somnar när hen är trött och piper lite när hen är hungrig blir det ofta ganska lätt att vara förälder. Då kan du säga ”nej, rör inte sophinken i hörnet”, och barnet går undan från sophinken. Kanske fortfarande lite nyfiken på den där sophinken, men förstår att ett nej är ett nej. Då känner man ju sig som en sund, gränssättande förälder. Men så finns det de andra barnen. Som skriker jättemycket från dag ett. Som har svårt att komma till ro själva. Som måste vaggas, vyssjas, köras i vagn över trösklar osv. Det där barnet som kanske snarare blir triggat av en förälder som säger nej. ”Om pappa säger nej måste det vara nåt väldigt spännande i den där sophinken, då måste jag nog ändå krypa fram och undersöka den”, kan man nästan höra att det låter i det där barnets hjärna. Och så säger man nej ännu högre som förälder. Och barnet kryper ändå fram, tills man kanske skriker NEJ som förälder. Och barnet börjar gråta och man känner sig som världens sämsta förälder.
Det där är ett helt annat föräldraskap. Ett sådant föräldraskap brukar innebära att man som förälder inser att här får jag använda andra verktyg. Här funkar inte det där som funkar för de andra barnen och för de andra föräldrarna. Ofta känner man sig rätt ensam som förälder. Ensam och misslyckad kanske. Men man kämpar på. Och hittar ofta till slut ett förhållningssätt som ganska mycket liknar det lågaffektiva förhållningssättet. Man utvecklar en stor förmåga att behålla lugnet. Man lär sig allt om avledning. Man ser i ögonvrån när en katastrof är på väg att utvecklas. Man blir helt enkelt en superförälder. Men i omgivningens ögon kan det ju se ut som att man är en mesig förälder som låter barnet göra precis vad hen vill. Och då får man nästan alltid ”välmenande råd” från omgivning och släktingar. Om behovet av att sätta gränser osv. Det blir inte lättare när dessa råd också kommer från två barnpsykologer som benämns som experter i Sveriges största dagstidning. Det riskerar tyvärr att spä på den vånda många av dessa föräldrar redan kämpar med, dagligen. Vad är poängen med det?