Det är inte lätt att vara förälder idag. Ena stunden ställer man för hårda krav på barnet, nästa anses man curla sitt barn. Man lyssnar för mycket på experter, man lyssnar för lite på experter. Hur man än vänder sig gör man nästan alltid fel, och då har vi inte ens kommit till npf-föräldrarna.
Under hösten har bland annat DN öst ur sig en hel drös med råd, rekommendationer och tips från experter. Ena dagen rekommenderas småbarnsföräldrar alltid ta trappan istället för hissen, se till att barnet får röra sig i skog och mark osv. Motion och rörelse är jätteviktigt.
Nästa dag lyfts det fram hur viktigt det är att inte trösta sitt barn för fort. Barn måste lära sig stå ut med negativa känslor, så som ledsenhet, ilska osv. Låt barnet hitta sina egna lösningar, uppmanas föräldrarna.
Sen tycker någon expert att det är jätteviktigt att leka med sina barn. Ofta och mycket. Hoppa i pölar utomhus, bygga kojor i träden osv. Experten får replik inne i DN av en krönikör som hänvisar till en annan expert, som menar att det räcker att vara som ”ett burrande kylskåp” i ett hörn dit barnet kan vända sig och liksom tanka upp när hen har behov av det.
Och så kom barnläkarföreningens rekommendation om skärmar lagom till att Halloween hade briserat i ett godisregn. Inga skärmar före två års ålder, max 1 timme mellan 3-5 år. Vad är skärm undrar man lite försiktigt. Gills tv? Kan man ha tv:n kvar i vardagsrummet eller riskerar barnets språkutveckling att hämmas?
Nej, det är inte lätt. Men det är bra rekommendationer tänker jag. Motion och rörelse är bevisat bra för allt möjligt, inte minst för att förebygga psykisk ohälsa. Att lära sig själv reglera sina känslor är ju alldeles utmärkt och något man önskar alla. Att vara ett burrande kylskåp i ett hört låter ju underbart, det ger en bild av ett dignande utbud av näring (läs kärlek) och omsorg. Som barnet plockar på sig när hen känner behov av det. Och så klart måste vi begränsa skärmanvändandet för små barn. Den lilla plastiska hjärnan är skör och inte kan det vara bra om en 2-åring sitter flera timmar i sträck med en padda, oavsett hur pedagogiskt program hen leker med.
Men. I alla de här rekommendationerna (särskilt om man lägger ihop dom) får jag en bild av en mycket neurotypisk familj man riktar sig till. Jag ser framför mig två vuxna, med skapligt med tid att lägga på sina barn. Ekonomiska resurser för att hämta tidigt från förskola/skola för att promenera genom skogen på väg hem. Föräldern som orkar stå och burra som det där välfyllda kylskåpet. Barn som har ett känsloregister som liksom är hanterbart. Barn som blir arga en stund när man tar bort skärmen, men som accepterar till slut. För barnet kan någonstans hantera sina känslor.
Och så tänker jag på många familjer med npf jag möter. Man är kanske ensam i föräldraskapet, för den andre föräldern har mycket med sig själv. Man kanske jobbar i ett lågavlönat yrke och måste jobba heltid så att man hämtar sent varje dag. Åker buss ganska långt för att komma hem. Orkar inte ta några trappor, och förresten så skriker barnet hysteriskt sedan vi gick av bussen. För barnet är helt slut. Har hållit ihop sig på förskolan under hela dagen och nu är energin helt slut. Barnet kanske har stora svårigheter att reglera sina egna känslor, och nu sköljer tröttheten och ångesten över barnet. Tillvaron känns övermäktig, att gå upp för en trappa är omöjligt. Och väl hemma fortsätter ångesten efter att ha hållit ihop sig en hel dag. Barnet kan inte sysselsätta sig själv. Orkar varken pärla, pussla eller bygga med lego. Barnet vill ha favoritavsnittet på Teletubbies. Om och om igen. För det är det enda som lugnar. Och föräldern får skamkänslor för hen vet att små barn inte ska titta på skärm. Och inte blev det någon stärkande promenad eller kreativt hoppande i någon vattenpöl heller. Det kanske till och med blir chicken nuggets till middag. Idag igen. Och föräldern känner sig inte alls som ett välfyllt burrande kylskåp. Mer som en utspottad seg kola från Halloween-kalaset förra veckan. Så föräldern sätter sig själv med sin skärm en stund. För att en liten liten stund drömma sig bort till andras liv som ser lite roligare ut än det egna just nu. Skammen står bakom gardinen i köket och harklar sig. Så att det är omöjligt att glömma bort den. Skammen alltså.
Kära npf-förälder. Det är ok. Det är ok att ge sitt barn skärm en liten stund då och då. Har du ett barn med stora svårigheter inom många områden är det till och med ok att ge barnet skärm en lite längre stund. Det kan vara den enda lugna stunden du får idag, där du kanske hinner diska, tvätta av smutsiga galonisar och klicka hem middagen från matleverantören inför nästa vecka. Om valet är mellan enorma affektutbrott som kan bli våldsamma eller skärm lite längre stund än rekommendationerna, välj skärmen. Jag är ganska övertygad om att gruppen som undersökt hur skadliga skärmar är inte samtidigt tagit höjd för hur skadligt det är med stora affektutbrott som varar under lång tid. Ni ska också kunna få ett någorlunda familjeliv att funka. Tänder ska borstas, trassligt hår ska redas ut. Ett syskon kanske behöver hjälp med läxor. Och du ska orka. Inget blir bättre för att du skuldbelägger dig för allt du inte gör enligt någon expertmall. Föräldraskap och familjeliv ser olika ut. Du vet bäst vad just ditt barn behöver. Sen kan man av och till behöva hjälp för att komma vidare och etablera nya rutiner (t.ex. dra ner på skärmtiden för att göra någon annan aktivitet). Då är det bra att be om hjälp. Men hälsa skammen att hen kan gå hem. Och vila i att just du är den bästa föräldern för just ditt barn. Oavsett vad armén av experter säger.