Jag är utbildad i neuropsykologi och utgår i mitt arbete från neuropsykologisk kunskap. Det handlar om att se kopplingen mellan hjärnfunktion och beteende. Alla hjärnor fungerar olika, och fungerandet ger olika avtryck i form av beteende. T.ex. fungerar hjärnan på ett visst sätt om man har det som kallas ADHD, vilket ofta ger uttryck i vardagen av typen att man är snabb, kreativ, påhittig, men också har svårt att hålla på länge med en sak i taget osv.
Jag utgår från att försöka förstå styrkor och sårbarheter hos de jag möter och tänker att dessa styrkor och sårbarheter främst har en grund i hur hjärnan hos just den här individen ser ut. Om man kartlägger styrkor och sårbarheter blir det också lättare att förstå VAD man behöver jobba kring, och HUR man behöver jobba kring det här svårigheterna/sårbarheterna.
När det gäller HUR-delen, alltså HUR vi som vuxna behöver arbeta för att hjälpa just det här barnet/ungdomen, så utgår jag från ett lågaffektivt förhållningssätt. Det lågaffektiva förhållningssättet utgår från att vi hjälper individer med så kallat problemskapande beteende genom att anpassa vardagen och sänka kraven. En viktig grundtanke i det lågaffektiva förhållningssättet är att individer har olika grad av stresskänslighet. Individer som av olika anledningar har svårare att klara vardagen, fler sårbarheter osv, har ofta en lägre tolerans för stress. Vid stress tar dessa individer lätt till beteenden som att skrika, slåss, springa iväg, för att lösa problemet så gott det går (utifrån hans/hennes perspektiv).